Den 27 september 2019 avled vår seniorledamot Bengt Nordberg, Uppsala. Han blev 83 år gammal. Bengt växte upp i Eskilstuna som son till fil. dr och rektor Stig Olsson Nordberg och adjunkten Britten. Fadern hade 1926 lagt fram en avhandling i Uppsala om fornsvenskan i latinska originaldiplom före år 1300, och Bengt kom sålunda från ett akademiskt hem. Från mitten av 1950-talet läste han vid Uppsala universitet med målet att bli svensklärare, blev 1961 fil. mag. och undervisade vid skolor i Uppsala som adjunkt ett antal år. År 1967 började han forskarstudier i nordiska språk, var forskningsassistent 1967–73 och lade 1972 fram sin licentiatavhandling, vilken jag strax skall återkomma till. Bengt var i stort sett Uppsala trogen under hela sitt yrkesliv. Men under en termin 1973 tjänstgjorde han som extra universitetslektor vid Umeå universitet, dessutom han var 1975 forskningsassistent vid Svenska språknämnden i Stockholm. Från 1976 hade han tjänst först som forskarassistent vid Uppsala universitet och sedan, från 1980, som rådsprofessor i sociolingvistik, en professur som 1994 överfördes till universitetet. År 2001 emeriterades Bengt.
Temat för hans licentiatavhandling är böjningen av neutrala substantiv i Eskilstunamålet, dvs. huset – huse, bestämd pluralis husen – husena. Studien skriver in sig i det då nya sociolingvistiska (språksociologiska) paradigmet där William Labov var en av portalfigurerna. Licentiatavhandlingens tema är utgångspunkten för mycket av det Bengt sedan under sin långa forskarbana kom att arbeta med: Eskilstunamålet står i fokus, materialet diskuteras energiskt i sina många detaljer och den språkliga förändringen mejslas skickligt fram.
Bengt var med vid etableringen av FUMS, Forskningskommittén i Uppsala för modern svenska, där hans akademiska lärare Gun Widmark samt Karl-Hampus Dahlstedt var pådrivande. Detta blev en framgångsrik avdelning – här bedrevs svenska och nordiska projekt, här fanns en väl sammansatt och aktiv forskargrupp, hit inbjöds internationella och nordiska forskare och härifrån strömmade en strid ström av forskningsrapporter. FUMS blev själva navet för den sociolingvistiska forskningen i Norden. Bengt återvände ofta till det talade språket i Eskilstuna men belyste det ur många skilda perspektiv. I boken Det mångskiftande språket (1985) återfinner man ett antal av hans uppsatser 1972–82, som illustrerar en rikedom av infallsvinklar. Redan från första början förmärker man i Bengt sociolingvistiska studier viljan att mer generellt belysa språkutvecklingen. Tillsammans med sin elev Eva Sundgren, som 2002 framlade avhandlingen Återbesök i Eskilstuna, jämför han talspråket i Eskilstuna 1967 och 1996 för att komma åt själva förändringsförloppen. I denna konkreta undersökning kan också samma talare från de två undersökningsåren studeras genom en s.k. panelundersökning. Det bestående intrycket av studien är att språkutvecklingen för de valda språkdragen, som alla ligger över medvetandenivån, går långsamt. Man kan säkert hitta förklaringar som är specifika för Eskilstuna, men främst är det faktiskt så att språkförändringar verkligen för det mesta synes vara långsamma processer, trots den ofta torgförda uppfattningen att språket förändras i racerfart. Bengt hade också ett stort ansvar för ett nordiskt stadsspråkprojekt som involverade forskare från de skandinaviska länderna och Finland och startade i början av 1980-talet då intresset ökat för de språkliga konsekvenserna av den pågående urbaniseringen. En engelskspråkig sammanfattning av projektet utgavs 1994, boken The sociolinguistics of urbanization. The case of the Nordic countries (de Gruyter). Bengt fick dessutom ofta uppdrag att ge forskningsöversikter inom sitt forskningsområde, t.ex. för tidskriften Sociolinguistica (13, 1999; 17, 2003). Inget lämnas i dessa översikter åt slumpen, och de är därför sällsynt värdefulla för dem som vill komma in i forskningsfältet. Men Bengts forskningsintressen var mångsidiga. Han inledde sin bana inom stilistiken och publicerade 1968 boken Recensenter och läsare. Stil- och ordstudier i några lyrikrecensioner. Viktigare ändå var dock hans insatser som samtals- och interaktionsforskare, där han med tiden kom att inta en rangplats.
I den festskrift som vår hederspreses Lennart Elmevik fick 1996, finns en liten uppsats av Bengt som originellt nog har vissa passager i ”du”-form. Där får man veta att Lennart och Bengt genom åren luftat sina uppfattningar om samtalsforskning, där artikelförfattaren menat att talspråksforskningen ”ger mycket viktiga insikter om språkets funktioner och om människan som social varelse”, medan festskriftsmottagaren intagit ”en mer avvaktande, för att inte säga skeptisk hållning”. Med detta bidrag säger sig Bengt vilja övertyga Lennart – och andra skeptiker – om talspråksforskningens potential. Bengt lyckas som jag ser det väl med att visa att vardagliga samtal avslöjar ”attityder, förhållningssätt, metoder för mänskligt samarbete och vägar till samförstånd eller konflikt”. Bidraget blir en välformulerad och övertygande plaidoyer för samtalsforskningen. I projektet Samtalsspråkets grammatik – som involverade forskare i Sverige och Finland och genomfördes av Bengt tillsammans med Jan Anward – sätts sökarljuset på det fritt flödande språket i två- och flerpartssamtal. Yttranden är sociala handlingar, anpassade till den situation som byggts upp av de närmast föregående replikerna och händelserna. Ett antal studier från forskningsprojektet samlades av Nordberg och Anward i en volym 2005, vilken visar forskningsfältets potential. Bengt publicerade så sent som 2016 en innehållsrik uppsats i tidskriften Språk och stil om talackommodation, språkstruktur och språkförändring som uppvisar en rikedom i perspektiv och en skärpa i analys. Bengt Nordberg var en forskare i ständig utveckling. Han arbetade som vi sett inom flera fält, främst som sociolingvist där han intar en rangplats i Norden, med tiden som ledande samtals- och interaktionsforskare samt med tidiga bidrag inom stilistiken. Han var noggrann, metodmedveten och teoretiskt väl bestyckad, dessutom mån om att hans studier – som ibland kunde bli mycket detaljerade – hela tiden ändå skall rymma generaliserbar kunskap. Min genomgång av Bengt Nordbergs produktion inför dessa minnesord har belönat mig med timmar av stimulerande läsning. Bengts vetenskapliga produktion är sammantaget imponerande, så det var inte särskilt oväntat att han år 2015 fick motta Svenska Akademiens språkforskarpris. Jag sade i förbigående att Bengt en termin undervisade vid Umeå universitet, närmare bestämt blivande svensklärare. Det var hösten 1973, och jag var faktiskt en av hans studenter. Han var som lärare ytterligt noggrann, ämnet var grammatik och Olof Thorells Svensk grammatik hade just utkommit och var vår kursbok. Bengt gick sorgfälligt igenom den svenska grammatiken och förklarade allt – och det in i minsta detalj. Han var också som lärare samvetsgrann och lät hela tiden de konkreta språkexemplen stå i centrum. Bengt deltog ofta i Akademiens sammankomster i Uppsala, men var också med vid våra exkursioner. Han var lågmäld, men i de vetenskapliga samtalen engagerades han sig lätt och delade då med sig av allt det han hade i sin vetenskapliga ränsel.
Bengt Nordberg invaldes i vår akademi år 1996, och fick pris ur Torsten Janckes fond 1992.
Lars-Erik Edlund
Preses