Seniorledamoten Birgit Arrhenius gick 91-årig bort natten till den 10 september 2023. Hon var en flitigt verksam och djupt engagerad arkeolog som alltid valde egna vägar.
Birgits arkeologiintresse började tidigt. Hon har i ett sammanhang berättat att hon redan som nioårig flicka besökte utställningen »10 000 år i Sverige» vid Historiska museet, men då måste ha hjälp av en vaktmästare som lyfte upp henne så att hon kunde se allt. Sina föräldrar – Gerda och Oskar Klein – tvingade hon redan som barn ut på landsbygden för att få titta på fornlämningar.
Då hon var 16 år skrev hon ett brev till alla arkeologiprofessorer i Norden och frågade om de hade någon plats för henne i en utgrävning. Och det var en som nappade, vid Nationalmuseet i Köpenhamn, och på det sättet kom Birgit med till utgrävningar på Själland, en positiv upplevelse som följde henne livet igenom. Hennes danska utgrävningar kunde fortsätta, ty flera somrar fick hon gräva handelsplatsen Sorte Muld på Bornholm tillsammans med arkeologen Ole Klindt Jensen som blev en viktig mentor för henne.
Hon gick på föreläsningar i arkeologi som hölls på Historiska museet redan innan hon tagit studenten. Den första seminariegrävningen hon var med om genomfördes på ett gravfält från järnåldern i Salem. I samband med vattenkraftsutbyggnaden deltog hon i stora undersökningar vid sjöarna Malgomaj, Ransaren och Kultsjön i Vilhelmina i södra Lappland. Hon har berättat att detta var äventyrliga utgrävningar där hon ofta var enda kvinna. Dessutom deltog hon vid grävningar i Kvamsøy utanför Ålesund i Norge av en stor bronsåldersgrav där det även fanns en under stenåldern bebodd grotta.
Och så var det den viktiga utgrävningen på Helgö i Mälaren. Boplatsen intresserade Birgit. Hon kontaktade grävningsledaren Wilhelm Holmqvist, och fick börja med att katalogisera de fynd som fanns vid Historiska museet. Under en ganska lång period grävde hon sedan på Helgö. Men hon medger att hon kände en frustration, hon säger: »Helgö var en boplats med enormt fina fynd: husgrunder som ju jag var ute efter! Och jag ville veta hur man levde. Men man grävde som om det bara var ett kulturlager, för att hitta botten, inte i skikt som i Danmark. Danskarna var skickliga på att gräva lagerföljder eftersom de hade haft fina boplatser, till skillnad från svenskarna vars erfarenhet av husgrunder var liten. Man uppmärksammade de fina fynden. Jag ville studera fyndkontexten mer ingående, men det var ingen annan som tyckte det var roligt.» Hon säger om denna tid att det var grävningsledaren som stod för uttolkningarna, men framhåller därtill att hon för sin del tror »att arkeologin mår bra av flera tolkningar eftersom källmaterialet är så svårtolkat.» Det är tänkvärda ord.
Birgit var naturvetenskapligt intresserad, och hade läst geologi. I Helgöutgrävningarna fann man ädelstenen granater, och granatsmycken blev ämnet för hennes doktorsavhandling, Granatschmuck und Gemmen aus nordischen Funden des frühen Mittelalters, framlagd 1971 vid Stockholms universitet.
Intresset att få använda naturvetenskapliga metoder i analyser av arkeologiskt material ledde fram till området laborativ arkeologi som hon personligen utvecklade. Birgit, som var elev till Sune Lindqvist, blev den som introducerade och över tid konsoliderade den laborativa arkeologin, inte bara i vårt land utan i hela Skandinavien. Hon närde drömmen om ett eget laboratorium. Tack vare ämnesmässig uppmuntran från den första kvinnliga professorn i arkeologi Greta Arwidsson och ekonomiskt stöd från Wallenbergstiftelsen, kunde också ett laboratorium inrättas, Arkeologiska forskningslaboratoriet. Året var 1976 och verksamheten förlades till en villa på Frescati men har nu flyttat till Wallenberglaboratoriet, där numera Institutionen för arkeologi och antikens kultur residerar.
Inblickar i området laborativ arkeologi ger oss den tidiga artikeln »Den laborativa analysens betydelse för arkeologin» (i Forntid för framtid. En Festskrift till kung Gustaf Adolf den 11 november 1972, 1972), en rad specialundersökningar av Birgits Arrhenius och hennes medarbetare och, inte minst, artiklar i tidskriften Laborativ arkeologi. Journal of Nordic archaeological science, utgiven åren 1986–99.
Birgit deltog i många utgrävningar. Från 1969 och tre år framåt hade hon möjlighet att tillsammans med Björn Ambrosiani gräva svarta jorden på Birka. Det blev en givande utgrävning. När Arkeologiska forskningslaboratoriet etablerats förlades den första laborativa seminariegrävningen till ett gravfält på Ormknös på Björkö.
Mellan 1981 och 1988 grävde seminariet den s.k. Gullhögen i Husby-Långhundra i Uppland. Här fanns en vikingatida hög, under vilken det fanns en grav från romersk järnålder, och, under den, ytterligare en grav från sen förromersk järnålder – en generationsgrav med andra ord.
En utgrävningsplats som verkar ha tilltalat Birgit Arrhenius mycket var den på Borg, ett vikingatida hövdingasäte på Lofoten. Här upptäcktes det hittills största kända vikingahuset från Norge som använts som bostad, fähus och gilleshall. De föremål som hittades i hallen väcker förundran, här finns guldgubbar, exklusivt glas och annat. Man kan med skäl anta att det är pälshandeln och handeln med valrossbetar som givit gården dess ekonomiska välstånd.
I utgrävningen av Borg fick Birgit göra något hon länge velat, nämligen ta jordprover. Med ledning av de systematiska jordanalyser som kunde göras av fosfat och surhet, gjordes en vad man kan se säker rekonstruktion av rumsindelningen.
Jordanalyser fortsatte att intressera Birgit Arrhenius och hennes forskargrupp. Åren 1989–2001 genomfördes en rad analyser i Vendel i norra Uppland, i det som kom att bli hennes sista större grävning innan hon emeriterades. Nu kunde forskargruppen även upptäcka fetter vid analyserna, och det ledde till att man ännu bättre kunde bestämma vilken verksamhet som bedrivits i olika rum. Även arbetet med georadar och elektrisk motståndsmätning användes för att förfina analyserna.
En hel del fina studier om Vendel framlades genom åren – jag har fäst mig vid några, exempelvis artikeln »Bebyggelsestrukturen i det förhistoriska Vendel och järnålderns mångmannagårdar» (i Lars Larsson et al. (red.), Centrala platser, centrala frågor, 1998), »Three riders coming to Vendel» (i Fra funn til samfunn. Jernalderstudier tilegnet Bergljot Solberg på 70-årsdagen, 2005) och den sammanfattande skriften Forntidsliv i Vendel. Från fiskeläge till hövdingasäte (2020).
Läsvärd är för övrigt även artikeln »Helgö in the shadow of the dust veil 536–37» (i Journal of Archaeology and Ancient History 5, 2013) som handlar om förändringar på Helgö i samband med klimatkrisen 536–537, vilken antagits ha samband med ett vulkanutbrott, alternativt med en nedfallande asteroid.
Birgit Arrhenius’ syn på fornminnesplatsen Helgö har redan tangerats. Hon följde utgrävningarna där med största intresse, och hon kom att medverka i redaktionen för den avslutande volymen, Excavations at Helgö XVIII. Conclusions and New Aspects, utgiven av Kungl. Vitterhet Historie och Antikvitets Akademien år 2011. Dryga dussinet författare lägger här fram sina tankar om denna utgrävningsplats, och man läser bland annat om metallarbeten, glas och samlingen av kirurgiska instrument som väckt forskarnas nyfikenhet. Birgit Arrhenius anser i sin sammanfattning att Helgö är mer än platsen med vidsträckta handelskontakter, hon ser Helgö som ett kultiskt centrum. En fruktbarhetskult, som antyds av brödoffer, kan ha utvecklats under yngre järnåldern på ön. Hon menar dessutom att en återfunnen nordindisk Buddha och irisk kräkla skulle ha kunnat användas i den fornnordiska kulten. Hon säger dock ärligt: »Det är inte många som tror på min tolkning i Sverige, däremot utomlands, där man dragit paralleller till det kristna klosterväsendet». Spännande tankar är detta hur som helst.
I biografin Forngreta (2019) i Vitterhetsakademiens serie Lärda i Sverige beskriver hon den äldre arkeologikollegan Greta Arwidssons arbete. Boken formar sig till en berättelse om en inflytelserik arkeolog, verksam i en tid då kvinnor började göra sitt intåg på den vetenskapliga arenan med allt vad det innebar. Säkert kände också Birgit igen sig i mycket av detta.
Birgit Arrhenius var verksam intill slutet. Sonen Gustaf berättar sålunda att hon denna sin sista sommar arbetade med en ny dateringsmetod i förbindelse med utgrävningar av järnålder på Öland och att hon, på sitt typiska sätt, insisterade på att bara hon kunde ta relevanta jordprover. Ja, just sådan var Birgit!
Birgit var under sin levnad verksam i utgrävningar på ett flertal närmast ikoniska nordiska platser, som vi sett, hade goda nordiska och internationella nätverk, var en nydananare med den laborativa arkeologin som hon byggde upp till en livskraftig miljö, arbetade tvärvetenskapligt, ledde många arkeologidoktorander i mål och var en aldrig sinande inspirationskälla för alla som hon mötte.
Jag minns henne väl från Akademiens exkursion till Färöarna 2012, där det gavs rika möjligheter att samtala med henne. Birgit var en inspirerande samtalspartner, en forskarsjäl som hade deciderade uppfattningar om allt vad akademisk verksamhet gällde, något hon också klart verbaliserade. Jag känner mig glad över att ha fått lära känna henne.
Birgit Arrhenius erhöll 1992 Gösta Berg-medaljen av Kungl. Patriotiska Sällskapet, var ledamot av flera vetenskapliga akademier och blev invald i vår Akademi år 1995.
Lars-Erik Edlund
Preses