Den 24 juli 2019 avled vår seniorledamot och förre preses Carl Göran Andræ, Uppsala, i en ålder av 89 år. Carl Göran föddes i Uppsala men växte upp i biskopsgården i Linköping där hans far Tor och mor Ellen Andræ residerade. Fadern var välkänd religionshistoriker och orientalist och hade varit professor både vid Stockholms högskola och Uppsala universitet innan han blev biskop. Med denna bakgrund kan sägas att Carl Göran föddes in i den akademiska världen. Men, som påpekats av hans kollega och vår ledamot Maria Ågren i hennes minnesteckning, bakgrunden i en elitmiljö ”kombinerades hos honom med en jordnära distans till det akademiska livet som ofta kunde ta sig humoristiska uttryck”. Detta är på pricken Carl Göran! I Akademiens lokal på Klostergatan finns en målning av honom, hans officiella presesporträtt signerat Ulla Fries, som visar en högtidsklädd Carl Göran som lite lekfullt ler mot betraktaren med handen vilande i en avslappnad position mot armstödet. Också detta är Carl Göran – jag minns den lätthet och den enkelhet med vilken han ledde Akademiens möten. Carl Göran Andræ blev historiker. Han framlade 1960 en doktorsavhandling med titeln Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid, där han analyserar den politiska och fiskala relationen mellan statsmakt, adel och kyrka. Avhandlingen var ett lysande specimen, stringent i sin analys av källorna. Vid disputationen var Linköpingsstudenten Tage Danielsson – vid den tiden inackorderad hos Carl Görans mor Ellen – tredje opponent och inledde sin del av disputationen med att högt ropa: ”Är det sant att man blir lomhörd på Carolina?” varpå Carl Göran med handen vid örat svarade: ”Va?”.
Utifrån sin avhandling deltog Carl Göran tidigt i ett antal internationella konferenser, men han återvände till hemmaplan och kom att stanna kvar i det nationella sammanhanget. Vad jag förstått var det ett medvetet val från hans sida.
En liten pärla på medeltidsforskningens område från en något senare del av Carl Görans karriär är uppsatsen ”Några tankar kring sädesmått, mynträkning och riksenande i Sverige”, som återfinns i festskriften till Herman Schück (1985). Det är en lärd studie som innehåller analyser av äldre tiders mått, mynträkning, marknader, kommunikationer, kulturella gränser och riksbildning och en hel del annat. En sådan studie kan bara sammanställas av en brett orienterad forskare som självständigt förmår ta ut en färdriktning också i andra ämnens källor.
Hans intresse inom historieämnet tog sig tidigt också helt andra uttryck. Han kom att engageras i det omfattande forskningsprojekt som Humanistiska forskningsrådet tog initiativet till, nämligen ”Klassamhället: Folkrörelserna”, lett av Erik Lönnroth med Carl-Göran Andræ och Sven Lundkvist som forskningsledare. Projektet understöddes genom ett särskilt anslag också av Sveriges riksdag. Inom projektet gjorde Carl Göran och hans forskarkolleger ambitiösa arkivinventeringar och en omfattande materialinsamling, där också tidens stora innovation, datorn, togs i anspråk. Forskningsprojektet generade åtskillig ny forskning om arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, och innebar metodmässigt att Carl Göran och hans kolleger orienterade historieämnet mot samhällsvetenskaperna genom sin bearbetning av stora socialhistoriska datamängder.
Carl Göran blev 1968 universitetslektor i historia vid Uppsala universitet, innehade 1971–84 en rådsprofessur i historia, särskilt de svenska folkrörelsernas historia, vilken 1984 överfördes till universitetet. Han pensionerades från professuren år 1995. Carl Göran bidrog under sin långa professorstid starkt till historieämnets utveckling i Uppsala, och engagerade sig inte minst i forskarutbildningen. Andræ förblev vetenskapligt aktiv också efter sin pensionering. Monografin Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918 utkom 1998 och kopplar samman den svenska arbetarrörelsen med den politiska utvecklingen. Boken Sverige och den stora flykten från Estland 1943–44 utgavs 2004. Den tillägnas hustrun Tiiu Mets som tio år gammal tillsammans med 35 andra ester, efter en äventyrlig båtfärd över Östersjön, ”landsteg på svensk mark den 14 september 1944 kl. 14.45 vid Landsort”. För att kunna beforska detta ämne, som alltså har en starkt personlig bevekelsegrund för honom, kom stora källmaterial i Estland, Sverige, Tyskland och USA att genomgås, och Carl Göran lärde sig också estniska för att fullt ut klara av sin uppgift. I sin forskning söker han komma åt flyktingarnas egna berättelser. Det var en uppgift som brådskade eftersom många som hade något att berätta, var gamla. Carl Göran hann dock inhösta ett sällsynt rikt material. Han undersöker vad som sker när esterna kommer till Sverige, hur de tas emot, hur den politiska diskussionen formar sig, hur tillvaron blir på lite sikt etc. Det är påtagligt att det finns en rätt positiv attityd till flyktingarna både från myndigheternas och allmänhetens sida, men i det politiska livet fanns en del kritiska röster. Boken är en mäktig prestation. Carl Göran var en sällsynt begåvad historiker – det har styrkts av åtskilliga ämneskolleger –, verksam över breda fält, vidare en god akademisk ledare som uppbar förtroendeuppdrag både inom sitt ämne och utanför. Vid sin fakultet var han sålunda under ett decennium en uppskattad dekan. Dessutom var starkt engagerad i Svenska historiska föreningen och, som sagt, vår preses, detta under åren 1995–2001. Som människa hade han ett ljust sinnelag, och det fanns hos honom en stark trohet mot traditionerna, men också en öppenhet för det nya, något som gjorde honom uppskattad i vida kretsar. Och så karakteriserades han som sagt mycket av sin naturliga lättsamhet och enkelhet.
Carl Göran Andræ invaldes som arbetande ledamot i vår akademi 1980 och tilldelades priset ur Ahnlunds fond år 2002. Lars-Erik Edlund