Förre arkivchefen Jan Nilsson var född värmlänning, närmare bestämt från Forshaga, och var från barndomen tvåspråkig. Detta förhållande väckte säkert hans intresse för språk och dialekt.
Efter studier vid Uppsala i nordiska språk – hans favoritämne –, jämförande folklivsforskning, engelska, pedagogik och litteraturhistoria, erhöll Nilsson en amanuenstjänst och läste vidare för en licentiatexamen i nordiska språk. Men när hans handledare Ivar Modéer år 1960 hastigt avled, valde han att söka tjänsten som svensk lektor vid universitetet i Reykjavík, där han blev kvar i tre år. Denna vistelse gav honom impulsen till den doktorsavhandling, Plurala ortnamn på Island, som han 1975 lade fram vid Umeå universitet. Skriften Relation och namn. Två kapitel om nordiska prepositionsnamn och liknande ortnamnskonstruktioner (1986) utgavs också i Umeå, och även här lyftes det isländska materialet fram.
Efter ett antal lärarbefattningar – vid gymnasiet i Kristinehamn, som extra universitetslektor i Umeå och som universitetslektor vid lärarhögskolan i Karlstad och Högskolan i Karlstad – kom Jan Nilsson år 1988 till Umeå som förste arkivarie på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) och blev 1993 arkivchef, en anställning som han innehade fram till pensioneringen 1997.
Under hans tid vid arkivet utvecklades verksamheten där, och Nilsson fortsatte bl.a. den omfattande digitalisering av register och samlingar som hade inletts av företrädaren Åke Hansson. Upprustningen av arkivets lokaler på Teg stod också högt upp på listan över det som skulle göras, och dessa åtgärder gjorde arkivet till en varmt välkomnande miljö. En invigning av de upprustade lokalerna skedde 1995, ett minnesvärt evenemang.
De administrativa uppgifterna på arkivet tog mycket tid i anspråk för Nilsson, men en del forskning hann han också med. Bland annat kom Nilsson att intressera sig för växtnamnen i Västerbotten, ofta sedda utifrån ett vidare, språkgeografiskt perspektiv. Intressant nog kunde exempelvis språkliga kopplingar göras mellan växtnamn i de övrenorrländska dialekterna och på västnordiskt område. Men han behandlade också nordsvenska fågelnamn, och arbetade dessutom med en utgåva om ortnamnen i Vindelns kommun i serien Ortnamnen i övre Norrland, ett arbete som dock aldrig slutfördes. Under sin tid som förste arkivarie hade han utfört ett stort arbete med revideringen av namnen i övre Norrland på Lantmäteriverkets kartor, så han kände väl till landsändans ortnamn.
På Nilssons initiativ började arkivet också att ge ut det enkla men innehållsrika informationsbladet DAUM-Katta, där arkivets medarbetare men också en del av dem som arbetade i arkivets närhet såsom Sigurd Fries och Tryggve Sköld, bereddes möjligheter att skriva korta artiklar. Nilsson var en uppskattad chef bland medarbetarna.
Jan Nilsson hade också ett starkt rättspatos, vilket kommer till uttryck när han i DAUM-Katta starkt reagerar mot planerna i kulturpropositionen 1996 om att flytta kansli för dåvarande Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) inklusive direktör från Uppsala till Linköping – där det inte fanns någon som helst verksamhet vid institutet. Nilsson finner hela idén »bisarr», som han frankt uttrycker det, men får genast en reprimand från sin chef. Jan Nilsson står dock på sig: »I en myndighet borde allas röster vara värda att lyssna på, också de röster som är mycket kritiska. Lojalitet innebär inte tystnad!», skriver han i DAUM-Katta 4:1, 1997. Någon flytt av kansliet kom aldrig tillstånd!
Jag minns Jan Nilsson som en glad fyr, som samtidigt hade ett civilkurage. Som arkivchef var han målinriktad, mångsidigt engagerad och kunnig, som vetenskapsidkare hade han stor passion i allt det han företog sig – inte minst de isländska språk- och kulturförhållandena låg honom varmt om hjärtat.
Jan Nilsson var från 1995 korresponderande ledamot i Akademien.
Lars-Erik Edlund
Preses