På juldagen 2018 avled vår korresponderande ledamot Jan Paul Strid, Vikingstad, 71 år gammal. Jan Paul var född i Enskede, men hans far Lennart hade sina rötter i Horn i södra Östergötland och Jan Paul upprätthöll kontakter med denna bygd. Efter en ämneslärarexamen i Växjö 1974 blev han doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitetet och disputerade 1981; jag återkommer till avhandlingen. Efter en kort anställning vid Åbo universitet, kom han 1976 till Runverket som antikvarie och senare förste antikvarie där han kvarstod till 1990, var sedan redaktör vid Svenska Akademiens ordboksredaktion i Lund 1990–94, direktör och chef för Språk- och folkminnesinstitutet fram till 2000 och därefter fram till sin pensionering professor i topolingvistik vid Linköpings universitet. Med topolingvistik avses analys av språk som möter oss i landskapets historisk-geografiska rum med namn, dialekter, sägner etc., vilka förhållanden med den multimediala teknikens hjälp kan presenteras.

Han disputerade alltså 1981, det på den lärda avhandlingen Nären, Njärven och Njurhulten. Studier över en grupp svenska sjönamn och därmed samhöriga ord i nordiska språk. Titeln är knappast publikfriande, det får medges, men innehållet förmår verkligen trollbinda dem som önskar ta sig an en slik lektyr. Det handlar konkret om användningen av en ordrot *ner- *nor- ’vrida, dra samman, snöra åt’ m.m. – eller rättare sagt en bildning till denna rot – i namnen på ett stort antal sjöar. Åtskilliga etymologier framläggs i avhandlingen, de flesta mycket övertygande. I ett kapitel behandlas germanska ord som han ser som bildningar till ordroten. Som alltid vid etymologisering kan enskildheter naturligtvis diskuteras, men som helhet är avhandlingen en utomordentligt skicklig prestation som levererar åtskilliga intressanta nytolkningar av urgamla ortnamn och nordiska och andra germanska ord.

Forskningsperspektiven är vidsträckta i Strids viktiga bok om namnen på -måla (2006) som har den långa titeln Från Mumsmålen till Duvemåla. Den svenska måla-kolonisationen under medeltiden. En topolingvistisk studie. Författaren framhåller att -måla-namnen frekvent finns vid den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark och ser dem som resultatet av en medveten förd politik för att kolonisera bygderna under tidig medeltid. Elementet måla skulle därvid ha använts om en form av avtal som tillämpats vid kolonisationen. Tanken knyter an till kolonisationsförlopp på andra håll i Europa och har mycket som talar för sig, låt vara att en del detaljer självfallet fortfarande kan diskuteras.

I Jan Pauls populärt hållna skrift om ortnamnen i Huddinge (1981) är resonemangen lätta att ta till sig och författaren illustrerar framställningen med egna, väl utförda teckningar. Han hade uppenbarligen en fin konstnärlig ådra, och då inte bara som tecknare. Intresseväckande för en bredare allmänhet är också boken Kulturlandskapets språkliga dimension (1993). Den ger uttryck för Strids egna uppfattningar om namnen i kulturlandskapet och kan med fördel användas som en introduktionsbok i universitetsstudier men också som en introduktionsbok i andra sammanhang.

Närmast ljudhistorisk är studien av personnamnen Odger, Odhman m.fl. (1989), vilken belyser utvecklingen av au-diftongen i fornspråken, samt den omfattande undersökningen av den östnordiska brytningen av kort y (2007), vilken behandlar ord som skjorta, kjortel och skörd. Den sistnämnda boken är en fascinerande läsning som ser språkgeografiska spridningsbilder i relation till äldre tiders kultur- och samhällsutveckling samt handels- och kommunikationsmönster. Resonemangen spelar också en viss roll vid bedömningen av s.k. Birkasvenska/Hedebynordiska.

Dessutom finns del runstudier i hans vetenskapliga bagage, nämligen dels ett antal rapporter om nya runfynd i tidskriften Fornvännen, dels några enskilda runundersökningar.

Det östgötska kulturlandskapet kom naturligen att inta en betydande plats i Jan Pauls forskning när han verkade som professor i Linköping. I det s.k. Tindraprojektet kartlade och beskrev han med hjälp av digital teknik det kulturlandskap som tidigare varit övningsfält för Linköpings garnison. Som belöning för detta arbete tilldelades han år 2006 av Östergötlands länsmuseum det s.k. Cnattingiuspriset.

Vid hans begravning i Linköping uppmärksammades i flera tal hans lokalhistoriska arbete. Han trivdes gott i de sammanhang där han talade till allmänheten om namn och annat språkligt. Han var en sann kunskapsförmedlare och hade goda pedagogiska gåvor. Till de rent akademiska miljöerna kunde han däremot uppvisa en mer distanserande hållning, där kommentarer ofta levererades samman med ett karakteristiskt skratt.

Jan Paul Strid invaldes som korresponderande ledamot i vår akademi 1986, och fick pris ur Östhols fond 1981 och ur Sahlgrens 1994.


Lars-Erik Edlund
Preses