Förra riksantikvarien Margareta Biörnstad avled några dagar före årshögtiden 2019. Från min egen utsiktspunkt noterar jag Margareta Biörnstads tidiga intresse för de nordliga områdena, där hon publicerade bidrag om norrländsk stenålder och järnålder. I sin forskning hade hon Sverker Janson och Harald Hvarfner som viktiga inspiratörer. Det stora projektet »Norrlands Tidiga Bebyggelse» (NTB) – som samlade ett gigantiskt stenåldersmaterial från vattenkraftsutbyggnaden på 1940-, 1950- och 1960-talet och som genomfördes tillsammans med Evert Baudou – slutfördes väl, i sträng mening, aldrig, men samlade ett betydelsefullt material som fortfarande ger oss viktiga kunskaper om den övrenorrländska förhistorien. Om det material som kom i dagen inom NTB läser man i Biörnstads bok Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980 (2006) – som man anar av titeln är projektet här, inte oväntat, insatt i ett bredare kulturminnesvårdsperspektiv.
På det organisatoriska planet var Margareta Biörnstad en gigant. Hon anställdes redan 1951 på Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, och innehade olika befattningar tills hon blev överantikvarie 1975 och slutligen riksantikvarie under åren 1987– 1993, för övrigt den första kvinnan på posten. Detta var en tid av stor förändring inom den antikvariska verksamheten vad gäller såväl organisation som innehåll, och inte minst Biörnstad själv var en aktiv pådrivare i arbetet. Man får fina inblickar i vad som var hennes personliga ingångar i arbetet i skriften Kulturminnesvård i efterkrigstid. Med Riksantikvarieämbetet i centrum (2015).
Margareta Biörnstad deltog i utredningen Mus 65 (1965 års musei- och utställningssakkunniga), som leddes av Lennart Holm, sedermera generaldirektör för Planverket. En av grundfrågorna gällde hur kulturminnesvårdens intressen skulle bli en del av samhällsplaneringen vid sidan av andra intressen, där inte minst den konkreta verksamheten på länsnivå belystes. Den s.k. Riksplaneringen vid samma tid innebar en förskjutning av Riksantikvarieämbetets verksamhet från ett intresse enbart för enskilda kulturminnen till ett intresse för sammanhängande miljöer av olika slag, för kulturvärdena mer generellt, så att säga.
Så småningom omformades Riksantikvarieämbetet till ett ämbetsverk som mer liknade andra ämbetsverk. År 1975 åtskildes följdriktigt Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademien, och i detta förändringsarbete var Biörnstad i högsta grad drivande. Under åren som överantikvarie och riksantikvarie samarbetade Biörnstad nära med länsstyrelserna och länsmuseerna. Hon deltog också engagerat i arbetet med att »ge kulturminnesvården och dess organisationer ett bredare anslag utan att därmed försumma monumenten. […] Kulturminnesvård blev kulturmiljövård», som arkeologen Hans Andersson sammanfattar sig i minnesorden i Årsbok. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 2020. Som en av första generationens länsantikvarier resumerar Andersson Margareta
Biörnstads gärning mer personligt: »Vi hade hennes starka stöd. […] Hennes förmåga att sammanfatta och tydligt markera vad hon ansåg gick inte att ta miste på. Ibland skarpt men ändå fullständigt klargörande.» Biörnstads tid vid Riksantikvarieämbetet var en storhetstid. Det fanns hos henne socialt patos, integritet, intellektuell skärpa och naturlig auktoritet. Jag mötte henne själv i Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond och kan intyga att man verkligen lyssnade när hon yttrade sig. Skulle man argumentera emot fick det vara med goda argument!
Margareta Biörnstad blev hedersledamot i vår akademi samma år som hon blev riksantikvarie, alltså 1987.
Lars-Erik Edlund
Preses