Mario Alinei var född 1926 och avled dagen före sin 92-årsdag den 9 augusti 2018. Han var född i Turin, men tjänstgjorde sedan 1959 först som lärare och forskare i italienska språket och litteraturen vid universitetet i Utrecht i Nederländerna, och sedan åren 1968–87 som ämnets professor. Alineis främsta arbetsfält var dialektologi, och han introducerade redan på 60-talet datorn i sitt arbete.
År 1970 var han med och grundade det UNESCO-stödda projektet Atlas Linguarum Europae (ALE), den sameuropeiska språkatlasen. I samband med minnesteckningen över Wolfgang Viereck (i Saga och sed 2018) uppehöll jag mig vid denna atlas. I detta projekt medverkar alla länder i Europa, från Atlanten till Uralbergen i öster, och från norr ner till Malta, Kreta och Kaukasus i söder. Syftet är att utforska ord för olika begrepp i Europas dialekter och språk och redovisa detta på kartor. Karteringen utgår från begrepp eller från motiv för de valda benämningarna, sålunda om det gäller en växt exempelvis färg, växtplats och föreställningar knutna till växten. Omfattande upplysningar till orden, deras etymologi samt samhälleliga och kulturella bakgrund lämnas i kommentarbanden.
Alinei medverkade som huvudredaktör för den första sviten av häftena. I dessa återfinner man exempelvis karteringen över orden för ’regnbåge’ (ALE I:1), där man ser skillnader mellan kvarlevande mytologiska (zoomorfa och antropomorfa) mönster i södra och östra Europa och avpersonifierade beteckningar i västra Europa. För ’vessla’ (ALE I:2), för att ta ett annat intressant begrepp, uppvisas i en hel del europeiska språk olika benämningar som anknyter till feminina eller magiska varelser, såsom bildningar till ord för ’brud’. Det är uppenbart att Alinei är mycket intresserad av språket i relation till äldre tiders religiösa föreställningar. Detta blir mycket påtagligt vid exempelvis diskussionen av ordet jul där antagandet av julen som en solfest vid vintersolståndet spelar stor roll vid argumentationen för ett sammanförande av orden jul och hjul (ALE I:5 s. 271 ff.), en etymologi som på goda grunder tillbakavisats av språkforskare. Efter sin emeritering, och ännu högt upp i åren, arbetade Alinei vidare med forskning, och perspektiven blev vidsträcktare – men också allt djärvare. Han argumenterade sålunda för att uppkomsten av de indoeuropeiska språken kunde hänföras till den tid då Homo sapiens dyker upp i Europa för 40 000 år sedan. De gigantiska tids- och rumsperspektiven skapar förutsättningar för att dra upp utvecklingslinjer, där nästan ingenting är möjligt att evident styrka; det får konstateras att detta inte är någon av uppburna teorierna rörande de indoeuropeiska språkens uppkomst. Mario Alineis stora insatser för den europeiska språkatlasen – ett projekt som klart ligger inom vår akademis råmärken –, inte minst under uppbyggnadsfasen, kan aldrig överskattas, och var motiveringen att han kallades som utländsk arbetande ledamot av vår akademi år 1986.
Lars-Erik Edlund
Preses