Nils-Arvid Bringéus var född 1926 i Malmö men växte upp i Örkelljunga i norra Skåne där hans far arbetade som folkskollärare. 97 år gammal avled han den 21 april 2023, efter ett sällsynt verksamt liv inom ämnet etnologi – ja, en fyrbåk för sitt ämne blev han. Han var djupt involverad i vår akademis arbete alltifrån sitt inträde i den år 1970. Dessutom var han preses åren 2002–05, detta, som han så blygsamt uttrycker saken, »i avvaktan på att Akademiens mångårige sekreterare Lennart Elmevik skulle axla denna uppgift».
Nils-Arvid genomgick studier i både teologi och folklivsforskning. Vägvalet stod mellan en säker prästerlig bana och en långt osäkrare som forskare och akademisk lärare i folklivsforskning. Han tjänstgjorde sammanlagt tre år efter prästvigningen i olika församlingar i Lunds stift. Men intresset för forskning och för äldre tiders folkliga kultur, var för stort och han drogs alltmer åt det hållet. Han disputerade 1958, och erhöll därefter ett docentstipendium som gav honom sex års försörjning för forskning.
Och den 1 juli 1967 tillträdde Bringéus professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning i Lund, och förde i denna roll fram många doktorander till disputation, av vilka många också blivit ledamöter i vår akademi. Det har berättats av dem som deltog i seminariet att Nils-Arvid alltid inskärpte i doktoranderna att de skulle söka sig en egen väg. Och han var mån om de skulle bygga upp nätverk, som vi med vår tids terminologi skulle uttrycka oss.
Bringéus tillträdde i en tid då statsmakten sökte reformera det högre utbildningsväsendet med det som kallades PUKAS, som bland mycket annat skulle öka studentgenomströmningen vid de svenska lärosätena genom införandet av fasta studiegångar och genom att institutioner skulle inordnas i ett nationellt samarbete. Hans efterföljare i Lund Orvar Löfgren och Jonas Frykman framhåller att den nye professorn »tog på sig det ofta otacksamma arbetet att jämka samman lokala profiler, låta ämnet expandera på nya universitetsorter, samla lärare till otaliga, ofta sega ämneskonferenser och skapa ny kurslitteratur». Detta var nog inte alla gånger ett så tacksamt arbete. Bringéus fick från första start en nyckelroll i sitt ämne. Säkert tyckte han inte alla gånger att ämnet etnologi var på rätt väg, men han såg som sin uppgift att stötta, och på basis av sin vetenskapliga bredd stod han för kontinuitet i ett föränderligt forskningsämne.
Själv innehade han som sagt en professur i folklivsforskning, men pläderade för införandet av ämnesbenämningen etnologi, vilken också infördes i vårt land 1970. Det fanns goda skäl för detta enhetsämne, men nog fick han ta emot en del kritik för sitt ställningstagande. För att internationalisera ämnet grundlade han Ethnologia Scandinavica. A Journal for Nordic Ethnology, en av vår akademis viktigaste tidskrifter.
Flit i det vetenskapliga värvet kännetecknar Nils-Arvid. Var man än mötte honom satt han med ett korrektur i handen. Och hans forskningsintressen var vidsträckta – det har faktiskt tagit mig avsevärd tid att söka överblicka dem, men tack vare de minnesteckningar som i olika sammanhang sammanställts, främst av eleven Anders Gustavsson, har det varit möjligt för mig att få fram huvuddragen i Bringéus osannolikt omfattande vetenskapliga produktion.
Han inledde med studier av begravningsseder redan 1948 och framlade licentiatavhandlingen Studier i svensk begravningssed 1953. Kartan kom till hjälp när han 1959 i tidskriften Rig studerade prestaver, dvs. när två män gick framför kistan med var sin sorgestav. Och år 1958 disputerade han som sagt, detta på avhandlingen Klockringningsseden i Sverige, en longitudinell studie som på kartor synliggör regional och lokal variation rörande dessa seder, där fasta traditioner växlar med förändrade mönster. Avhandlingen återfinns inom den diffusionistiska traditionen.
Bringéus hade stora ambitioner och lyckades i hög grad integrera sin kulturforskning i internationella sammanhang. Men ofta startade det med studier i sydsvensk miljö, för att sedan utvidgas och sättas in i vidsträckta sammanhang.
Kosthållet och människans relation till maten intresserade Bringéus. Bland skrifter på detta område kan nämnas Mat och miljö. En bok om svenska matvanor (1970), Mat och måltid. Studier i svensk matkultur (1988) och Den skånska smaken. En bok om gångna tiders matvanor i Skåne (2009), den sistnämnda boken ett slags sammanfattning av hans forskning om skånska mattraditioner. Den lilla studien »Är Hålle hemma?» (i årsboken Saga och Sed 1972) är en liten pärla: den är till sin anläggning folkloristisk och syftar till att beskriva de åtgärder som måste vidtas för att blodkorven under kokning inte skulle spricka; man kunde exempelvis i förebyggande syfte läsa en »pölsebön».
År 1970 arrangerade han det första internationella matsymposiet i Lund, vilket blev framgångsrikt och fick en fortsättning i regelbundet återkommande symposier. Detta visar Nils-Arvid på den internationella scenen. Mötet i Lund resulterade i boken Ethnological food research in Europe and USA (1972) som är redigerad av Bringéus och den tyske forskaren Günter Wiegelmann. Från år 1994 svarar gruppen »Food Research» inom International Society for Ethnology and Folklore för dessa symposier.
Ett område där han verkligen gjorde skillnad gällde forskningen om folkliga bilder, främst studier av de budskap som bilderna förmedlar. Med boken Bildlore (1981) etablerade han ett nytt forskningsfält för att visa vilka värderingar och hållningar som bilderna uttrycker; boken utgavs året därpå på tyska.
Konkreta studier är här av stort intresse, och Nils-Arvid visar sig vara en skicklig uttolkare av bildskatten. Människorna bakom bilderna söker han avlyssna, och verken blir därigenom mer än blott anonyma kollektiva verk. De sydsvenska bonadsmålningar står i fokus i en bok 1982, där han ger de sydsvenska målningarna en välförtjänt plats intill de mer uppmärksammade dalmålningarna. Än mer intressanta synes mig hans studier av kistebreven som fastsattes under kistlocken vara – här finns stundom förebilder från samhällets högre skikt. Bland studier av dessa bilder kan nämnas Skånska kistebrev (1995) och Västsvenska kistebrev (2003). Andra undersökningar rör bilderna av åldertrappan, vilka i Sverige finns från medeltid och framåt och visar livsloppets obeveklighet. En välvald fördjupning ger studien av bondemålaren Anders Eriksson i Ås, Västbo härad i Småland (2013). Även på detta område tog Bringéus – naturligtvis, frestas man ju nästan säga –, internationella initiativ, nämligen symposiet Man and Picture 1984 som resulterade i en antologi året därpå. När man studerar dessa arbeten slår det en att Bringéus synes ha nästan störst passion när han skriver om folklig konst. Kanske var det här det område han kände allra mest för.
Bringéus var tidigt ute vad gäller studier av folklig religion, och skrev om julottan, julkrubban, skördegudstjänster och bordsböner. Senare ägnade han uppmärksamhet åt vallfärder till S:t Olofs kyrka i Skåne i äldre och senare tider och åt psalmboken som folkbok. En centrumbildning skapades i Lund med namnet Centrum för religionsetnologisk forskning. År 1993 kallade han till symposiet Religion in Everyday Life som resulterade i en symposievolym 1994. Bland andra skrifter på området kan nämnas Folklig fromhet. Studier i religionsetnologi (1997) och Den kyrkliga seden (2005). I dem återfinner man mängder med iakttagelser som rör folkliga bruk på det religiösa fältet. Han var också väl lämpad för dessa undersökningar utifrån sina teologiska studier och genom anknytningen till miljön kring Hilding Pleijel och Kyrkohistoriska arkivet i Lund.
Vidare intresserade honom ämnets historia, och detta utgör en bärande del i hans vetenskapliga produktion. Redan år 1966 publicerade han den omfattande monografin om diplomaten och folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som etnolog. En studie kring Wärend och wirdarne. Hyltén-Cavallius studerade i detta verk från 1863–68 småländska Värend och de människor som bodde där, virdarna. Bringéus visar i sin bok att Hyltén-Cavallius på ett intressant sätt förenade fält- och arkivforskning med utgivning av texter. År 1985 kom två böcker om skånska Eva Wigström. I den del som handlar om hennes uppteckningar av allmogeseder i Rönnebergs härad, kan man bland mycket annat läsa om hur innovationer sprider sig på landsbygden. År 2006 kom hans bok om den stridbare folksagoforskaren Carl Wilhelm von Sydow, två år senare den om etnologen och folkloristen Åke Campbell. I vår akademis regi utgavs på Bringéus initiativ – med Mats Hellspong och Fredrik Skott som redaktörer – antologin Svenska etnologer och folklorister om framträdande forskare på de nämnda områdena. Alla dessa Bringéus’ studier är mångsidiga och väl värda att läsa.
På den pedagogiska sidan bidrog Bringéus med flera läroböcker där flera generationer av studenter fått grunderna i ämnet etnologi. År 1976 kom inte mindre än tre titlar: Arbete och redskap. Materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen, Människan som kulturvarelse. En introduktion till etnologin och Årets festseder. Ett decennium senare utgavs Livets högtidsdagar (1986), året därefter Livets högtider.
Högtider av olika slag intresserade verkligen Nils-Arvid, och han skrev spännande om »runda» (dvs. jämna) födelsedagar, luciafirande, skånska ungdomars nöjesliv i syfte att tänja gränser, och om gåsridning och slå katten ur tunnan, ynglingarnas rituella gås- och kattmassakrer som innehåller en del bisarra inslag. Enstaka studier rör materiell kultur, där han uppehållet sig vid bland annat järnplogar och brännodling.
Forskningens och nätverkens internationella karaktär är som vi sett självklara ledstjärnor för Nils-Arvid Bringéus. Men samtidigt vilar han trygg i sin forskning med empiri från södra Sverige, särskilt Skåne och allra främst uppväxtorten Örkelljunga. Det är få etnologer som så tydligt visat hembygdens betydelse som inspirationskälla. Han var också ordförande i socknens hembygdsförening i 45 år och utgav uppemot 50 böcker i dess regi. Med detta har Örkelljunga blivit en av bäst undersökta orterna i Sverige. Nils-Arvid såg också till att Örkelljunga fick friluftsmuseet Ingeborrarp, och tog aktiv del i skapandet av kommunvapnet med den nedfallande kyrkklockan. Karakteristiskt är att Bringéus kallade sin sista bok 2014, sin självbiografi, för Örkelljungapåg och Lundaprofessor.
Nils-Arvid Bringéus hedrades med inte mindre än fyra hedersdoktorat, och var ledamot av flera akademier förutom vår. Trots att han ständigt arbetade hade han tid för att delta i sammankomsterna – och inte minst i akademiernas festligheter.
Nils-Arvid Bringéus’ insatser för ämnet etnologi kan knappast överskattas. Han var ämnet inofficiella ledare och synlig för studenterna från första början tack vare sina läroböcker. Hans egen forskning var brett anlagd, i bästa mening tvärvetenskaplig och han inspirerades inte sällan av ämnen som kyrkohistoria, kulturgeografi och konstvetenskap. Han var förnyaren, han var ämnesbyggare men han var också den kritiske granskaren av sitt ämne. Inte minst hade han ett obetvingligt intresse för ämnets historia. Hans arbete syftade även till att skapa internationella nätverk, och vidsträckta kontakter byggdes upp, inte minst till nytta för hans många elever.
Vid Nils-Arvids begravning i Örkelljunga kyrka den 19 maj 2023 – som också följdes av flera av Akademiens ledamöter, bland annat från styrelsen – kom flera trådar i Nils-Arvids liv att löpa samman. Vid disputationen 1958 hade Nils-Arvid fått en nygjuten kyrkklocka som han skänkt till kyrkan. Vid begravningen klämtade prästen enligt gammal sed nio gånger i klockan: en reflex av den gamla klockringningsseden i Sverige. Det blev en begravning som fogade samman människan och forskaren Nils-Arvid Bringéus med hans älskade hembygd.
Nils-Arvid Bringéus invaldes som sagt år 1970 som arbetande ledamot i Akademien.
Lars-Erik Edlund
Preses