Nils Storå, född i österbottniska Jakobstad, avled den 22 mars 2023 nära 90 år gammal. Han blev docent i nordisketnologi 1968, och tillträdde året därefter tjänsten som intendent vid Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi (KIVÅ). År 1972 utnämndes han till den Kiseleffska professuren, den i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning, från 1974 omvandlad till en professur i nordisk etnologi och folkloristik och sedan från 1987 en professur i nordisk etnologi. Storå uppehöll professuren under tjugofemårsperioden fram till 1997.
Nils var en mångsidig och produktiv forskare. Den fascinerande doktorsavhandlingen från 1968 bär titeln Massfångst av sjöfågel i Nordeurasien. En etnologisk undersökning av fångstmetoderna. Perspektiven är breda. I folkhushållet har inom ett stort nordeurasiatiskt område massfångst av sjöfågel haft stor betydelse. Ibland ärmetoderna enkla, ibland används mer avancerade tekniska hjälpmedel. Man har sålunda kunnat avliva fåglar med bara händerna, med käpp eller med klubba, ibland med hjälp av nät i vattnet eller uppspända i luften. Materialet hämtas från bronsålderns hällristningar, olika skriftkällor från medeltiden, reseskildringar från 1600- och 1700-talet,författarens egen fältforskning och frågelistsvar. Källmaterialet behandlas kritiskt och genomgås förebildligt ur metodologisk synvinkel; avhandlingen introducerar också nya metodologiska grepp. Man får en klar bild av hur ändamålsenliga fångstmetoderna varit, ja, här ligger ett slags fokus i hans framställning. Litteraturförteckningen ger oss bilden av en mycket beläst författare, eller vad säger man om 548 titlar på tretton olika språk! Här synliggörs även den betydelsefulla ryska litteraturen på området. Fakultetsopponenten, den lärde Kustaa Vilkuna, framhåller (i Rig 1969) Storås doktorsspecimen som »ett förtjänstfullt och moget lärdomsprov» – man har lätt att göra orden till sina.
Alldeles som sin företrädare på lärostolen, Helmer Tegengren, vidgade Nils Storå synfältet också mot det samiskaområdet. Licentiatavhandlingen från 1962, Öst och väst i skoltlapskt gravskick, behandlar begravningsseder hos engrupp ortodoxa samer som evakuerats från dåvarande Sovjetunionen och nu levde i finska Sevettijärvi i Enare. Storås studie är en etnografisk rekonstruktion av de skoltsamiska begravningstraditionerna men diskuterar dessutombetydelsefulla religionsvetenskapliga problemställningar – undersökningen uppvisar kritisk kringsyn. År 1971 utkom Burial customs of the Skolt Lapps.
Framför allt kom dock Nils Storå att ägna sig åt den finlandssvenska skärgårdskulturen, men det maritima fältet diskuteras ofta i ett mycket bredare perspektiv i hans studier. En rad viktiga uppsatser finns samlade i den skrift somutgavs till Storås sextioårsdag, Resurser, strategier, miljöer. Etnologiska uppsatser utgivna den 29 maj 1993. För Storå ärdet vitt skilda empirier som uppmärksammas: ryska valrossjägare på Spetsbergen, pärlfiskare på östsamiskt område,fiske- och jakträtt på kolasamiskt område m.m. Genom de insiktsfulla studierna inser man att fenomen ofta skall tolkas som kognitiva resurser för de människor som lever och verkar i en viss verklighet. Det gäller exempelvis förden intressanta studien av »vinterns tjänliga isar».
I den omfattande boken Fiskets Åland och fiskarkulturen (2003) resumerar han många års forskning. Här läser manom fisket och fiskarena, fiskesäsongerna och strategierna för att få rika fångster, förändringarna i fisket fram till »fiskekrisen» och sammanfattningsvis om utvecklingen från arbetsintensiva till kapitalintensiva metoder. En sak som framgår klart i boken är att ett landskap betyder olika saker för olika människor under olika tider. En recensent,historikern Martin Hårdstedt, har kallat boken »ett mästerverk».
Och i boken Havets silver. Det åländska trålfiskets uppgång och avveckling (2012) läser man om trålfisketsuppkomst, utveckling och avveckling. Utvecklingen sätts in i ett större sammanhang där övergången frånverksamheten som fiskarbonde till yrkesfiskare belyses.
I boken om nättingar, dvs. nejonögon, (2008) ges läsarna i detaljer uppgifter om hur nättingen fångats, tillretts och saluförts. I Nykarleby älv hade nättingen i generationer haft stor ekonomisk betydelse. Men kraftverksdammar har dränkt nättingforsarna och det traditionella fisket har radikalt förändrats. Boken baseras på fältstudier som den då unge Storå gjorde på 1960-talet, och ger läsaren en inträngande bild av förändringsprocesser med nättingen i centrum – nättingen som är »en läckerhet för många, en fasa för lika många», som det uttrycks.
Även den materiella kulturen intresserade Storå som såg den i sitt sammanhang med olika föreställningar ochsociala strukturer. En värdefull sammanfattning av hans syn på denna del av etnologin finner man i boken Trender i nordisk föremålsforskning (1982).
Imponerande är också hans två volymer om Kronoby kommuns historia under hundraårsperioden 1865–1968 (1979, 1982), om dryga 1 000 sidor. Här beskrivs på djuplodande sätt befolkning och näringsliv respektive kommun och samhällsliv.
Storå inspirerades bland annat av den brittiska antropologin, introducerade kulturekologiska perspektiv och öppnadesamtidigt ämnet mot studier av stadsliv och urbana minnen, etnicitetsforskning m.m. Storå lyckades att vid Åbo akademi reformera etnologin samtidigt som han väl förvaltade arvet från företrädarna Gabriel Nicander och Helmer Tegengren. I hans kapitel »Etnologins framväxt i Finland ur ett finlandssvenskt perspektiv» i jubileumsantologin Nordisk etnologi 1921–2021. Ett ämne i rörelse (2021) återfinner man många viktiga tankar från Storå som rör ämnet och de riktningar det tagit.
Det måste också nämnas att Nils var en uppskattad ordförande i Sjöhistoriska museets nämnd (numera: Sjöhistoriskainstitutet vid Åbo Akademi). Som professor var han dessutom föreståndare för arkivenheten Kulturhistoriskainstitutionen – det som senare kom att kallas Etnologiska arkivet och numera inryms i Kulturvetenskapliga arkivetCultura – bildad av Helmer Tegengren 1952 och inspirerad av Folklivsarkivet i Lund. Arkivet använde sig avfrågelistor, och under Storås ledning utvidgades intresset att innefatta inte bara landsbygdens befolkning utan även bruksarbetare och urbana grupper. Detta låg i linje med hans vision för ämnet.
Vår arbetande ledamot Ann-Catrine Edlund, som hade Nils Storå som huvudhandledare i sitt avhandlingsarbete omsäljakt i Bottenviken, förmedlar i Thule. Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok en bild av honom som handledare: »Hans breda teoretiska kompetens var en tillgång, och han inspirerade till att söka efter jägarnas kulturella kunskapsom organiserades med hjälp av jägarnas ord för säl. [---] Som handledare pekade Nils sällan med hela handen, nej, han ställde de insiktsfulla frågor som satte – på ett positivt sätt – ’myror i huvudet’ på en doktorand.» Detta fångar väl in bilden av handledaren Nils Storå.
Nils var alltid öppen för nya idéer, och det var lärorikt att vistas i hans närhet. Själv träffade jag honom en hel delgånger i slutet av 1980-talet i forskningssamarbetet mellan Åbo och Umeå inom det s.k. Bottenviksprojektet. Projektetleddes av Storås Umeåkollega Phebe Fjellström, och vid de seminarier hon arrangerade ledde Nils in denvetenskapliga diskussionen på teoretiskt intressanta spår och relaterade samtidigt projektfrågorna till sitt eget, bredaempiriska sammanhang. Detta var givande, och han framförde alltid sina idéer försiktigt, nästan ödmjukt, och med en glimt i ögat. Mötena med honom såg man varje gång fram emot.
Nils Storå var en storartad forskare, vilken, som vi sett, väl förvaltade det vetenskapliga arvet vid Åbo Akademi ochsamtidigt sökte sig nya vägar, för egen del, och för sina doktoranders och kollegers. Den institution han förestod gavhan på detta sätt de bästa möjliga förutsättningarna att vidareutvecklas, något som bekräftats av hans efterträdare på lärostolen. Hans personliga värme och mänskliga omtanke var karaktärsdrag man starkt påminner sig.
Nils Storå invaldes som utländsk arbetande ledamot i Akademien år 1983.
Lars-Erik Edlund
Preses