Den mångsidige museimannen Sune Zachrisson var i grunden arkeolog. Han växte upp i Vadstena, och detta kom att prägla hans studier och senare hans yrkesbana. Redan som ung guidade han turister i Birgittaklostret och då grundlades det livslånga intresset för kulturhistoria.
Ett prov på envishet och målmedvetenhet finner vid tidigt i hans karriär. Det är sent på fredagkvällen den 24 augusti 1956 och den 24-årige Sune Zachrisson knackar puts i gamla mentalsjukhuset i Vadstena, detta i det svaga skenet av en cigarettändare. Att bottenvåning en var medeltida var man på det klara med, men det antogs att byggnadens övervåning, som här var aktuell, stammade från 1600-talet. Men Sune tvivlar: han ser på detaljer i byggnadsstilen att övervåningen måste vara äldre. Nu är goda råd dyra. Redan på måndagmorgonen – det här var som sagt fredagkväll – skall rivningen av byggnaden börja. Sune lyckas avstyra detta. Och Sune har rätt, ytterligare studier visar att det är spår efter det gamla medeltida klostret som hittats. I stället för ett planerat elevhem för skolans flickor blev huset Sancta Birgitta Klostermuseum.
År 1965 tillträdde Zachrisson först som vikarie och sedan som ordinarie innehavare tjänsten som landsantikvarie vid Västerbottens länsmuseum i Umeå. Det var en dynamisk tid för museet. Granskningsärendena var många, inte minst olika plan- och rivningsärenden. Insatser för kyrkstäderna i Lövånger och Vilhelmina var viktiga, liksom arbetet med Torvsjö kvarnar i Åsele. Vid museet gjordes tillbyggnader med nya utställningslokaler och en välutrustad fotoavdelning, dessutom anlades ett friliggande båtmuseum där stiftelseordföranden och tidigare kommunikationsministern Gösta Skoglund tillsammans med Sune Zachrisson nedlade mycket arbete. Han kunde verkligen vara stolt över sitt arbete när han 1973 lade fram sin sista verksamhetsberättelse.
Efter Umeåtiden blev han stadsantikvarie vid Stockholms Stadsmuseum, men redan efter drygt ett år kallades han som styresman för Nordiska museet. Inte minst engagerade han sig i den fortsatta planeringen av ett nytt lantbruksmuseum och centralmagasin med ateljéer för vård och konservering vid museets egendom Julita gård i Södermanland. Här skulle man även ta vara på de möjligheter som det kringliggande kulturlandskapet gav för agrarhistorisk forskning. Genbanksforskningen förlades också hit.
Sune Zachrisson blev synnerligen engagerad i planerna för uppbyggnaden av miljön i Julita, så engagerad att han 1988 lämnade posten som styresman för Nordiska museet för att arbeta direkt med Julita, i denna nya roll underställd Nordiska museets nämnd. Snart öppnades här ett lantbruksmuseum, en modern ladugård anlades, avsevärda insatser gjordes för bevarandet av äldre sorters spannmål och köksväxter samt för inventering av äldre äppelsorter. Som etnologen Katarina Ågren i minnesorden i Thule. Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok säger: »På Julita har en naturvetenskaplig och kulturhistorisk kompetens gått hand i hand vilket skapat nya förutsättningar» – detta var till stor del Sunes förtjänst. Genom arbetet på Julita lades också en fast grund för den senare så livaktiga etnobiologiska forskningen i Sverige.
Jag minns med glädje mina samtal med Sune Zachrisson, inte minst om Västerbottenstiden som han gärna karakteriserade som »de sju goda åren». Precis som hans arkeologikolleger förmedlat berättade han livfullt om sina fynd och sina många samtal, ja, entusiasmen var en av hans bärande egenskaper.
Något år före sin bortgång kom han till vår högtidssammankomst, lite gammeldags elegant och varmt leende, med glimten i ögat. Jag blir varm när jag tänker på honom.
Sune Zachrisson var sedan 1980 korresponderande ledamot av vår akademi.
Lars-Erik Edlund
Preses