Den 22 januari 2017 avled historikern och korresponderande ledamoten Aleksander Kan, Stockholm, 91 år gammal. Kan disputerade i Sovjetunionen 1966 på en avhandling om de skandinaviska ländernas utrikespolitik under andra världskriget, och sammanställde dessutom flera läroböcker om Skandinaviens historia och om Sveriges moderna historia. Intressant är också en liten bok om Sverige sett genom ryska resenärers ögon 1817–1913. Verksamhet bedrev han inledningsvis som chef för skandinavistiken vid Institutet för allmän historia i Moskva.
En grupp kolleger – Hans Norman, Rolf Torstendahl och Tamara Torstendahl Salytjeva – skriver i en minnesteckning i Upsala Nya Tidning 21/3 2017 att »[l]iksom rysk romankonst sägs ha vuxit fram under Gogols kappa, kan rysk historieforskning om Sverige sägas ha vuxit fram under Kans kappa». Aleksander Kan upprätthöll med omsorg sina kontakter med skandinaviska kolleger, och jubileumsåret 1977 kallades han till hedersdoktor vid Uppsala universitet. På 1980-talet isolerades han emellertid vid sin Moskvainstitution och inbjöds därför av kollegerna i Uppsala men även av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson att arbeta i Sverige. Han emigrerade år 1987 och blev
svensk medborgare 1992.
Nu inträdde ett skifte av fokus för hans forskning, och han kom bl.a. att behandla historieforskningen i Sovjetunionen under andra världskriget och efterkrigstiden. Viktig är också en stor bok med titeln Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914–1920 (2005). Här ger han prov på ett närmast outtröttligt arbete med källor. Idé- och lärdomshistorikern Svante Nordin framhåller också i sin recension (Svenska Dagbladet 30/8 2005) av boken att »Kan har spritt ut nätet vitt och sänkt det djupt. Fångsten är också avsevärd». Boken visar den diskussion som inom samtidens socialdemokrati fördes om synen på bolsjevikerna och oktoberrevolutionen 1917, där många förutsåg en kommunistisk revolution också i Sverige.
I sitt nya hemland blev Kan en flitig deltagare i seminarier och konferenser, och genom forskningsbidrag och inlägg vid sammankomster bidrog han till forskningen långt upp i åren. Jag minns Aleksander Kan från de tillfällen jag träffade honom som en varm och lågmäld människa.
Han var ledamot av flera vetenskapliga sammanslutningar i Skandinavien: korresponderande ledamot av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, ledamot av Det Norske Videnskaps-akademi och, sedan 1988, korresponderande ledamot av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Av Lars-Erik Edlund
Preses, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Minnesordet är publicerat i Saga och sed 2017, s. 17–18.