I en ålder av drygt 89 år avled den 22 april 2018 vår seniorledamot Thorsten Andersson, Uppsala. Thorsten innehade under en dryg tjugoårsperiod, åren 1971–94, den professur i nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning, vars förste innehavare Jöran Sahlgren – Akademiens grundare – var. Som ingen annan stärkte Thorsten under sina år som ämnesföreträdare professurens ställning, nationellt och internationellt.
Thorsten föddes i Stora Åby, men växte upp i grannsocknen Ödeshög, och det var denna östgötska ort han såg som sin hembygd. Att han överhu- vudtaget kom att ägna sig åt akademisk verksamhet hängde nog på ett hår, nämligen etableringen av en NKI-realskola i Ödeshög där han fick läsa in realskolekursen och sedan, som privatist, kunde avsluta med en realexamen. Thorsten uttrycker sig 2017 i några självbiografiska rader så här: »Utan NKI-realskolan hade jag nog inte sluppit ut ur Ödeshög», observera ordvalet, som jag återkommer till.
Efter realexamen fortsatte studierna först vid Linköpings högre allmänna läroverk och sedan vid Uppsala universitet.Thorstens akademiska lärare i nordiska språk blev den oefterliknelige Lennart Moberg. Moberg såg Thorstens begåvning ochblev hans handledare och mentor.
Thorsten arbetade åren 1957–60 som svensk lektor vid universitetet i Münster, vilket satte djupa spår i hans akademiska verksamhet och vidga- de perspektiven mot det kontinentalgermanska området. Efter Münstertiden arbetade Thorsten med sin avhandling, som lades fram 1965. Den handlar om häradsnamn i den del av Sverige där häradsinstitutionen är gammal, alltså störredelen av Götaland. Avhandlingen belyser sambandet mellan häradsnamn och forntida samhällsorganisation. Thorsten arbetar med ett brett svepljus över källmaterialet, uppvisar okuvlig energi i sina analyser och ett utvecklat spårsinne samt formulerar sina slutsatser klart, men aldrig tvärsäkert. Han är redan från början en mästare på namnforskningens område.
Intresset för namn på olika distrikt fortsatte att uppta Thorstens intresse. Avhandlingen diskuterar även en del suffixavledda namn, och suffixens betydelse för namnbildningen och vad dessa kan berätta om de forna germanska varieteternas utbredning utgör en viktig del av hans vetenskapliga gärning. Intresset för germanska suffix ledde honom in på övergripande frågor om det germanska språkområdets utbredning och germanskans olika grenar. Thorsten Anderssons bidrag rörande de germanska språkgrenarna och deras relation till varandra utgör viktiga vetenskapliga insatser, vilka kommer att bli bestående och en stabil grund för fortsatt forskning.
Som ortnamnsforskare lade Thorsten stor vikt vid att fastställa namnens sakliga grund – tolkningarna fick inte bara bliskrivbordsprodukter, det hade föregångaren Jöran Sahlgren strängt inskärpt och här var Thorsten företrä- darens lojale efterföljare. Thorsten besökte därför ofta de platser vilkas namn han sökte tolka, och har en god blick för den forntida namnbildarens syn på landskapet.
I den forskning som bär Thorstens signatur är knappast de djärva hypoteserna utgångspunkten. Istället arbetar han genom att först fixera ett betydel- sefullt problem, kritiskt och omsorgsfullt granska tidigare forskning, varefter han självständigt fastlägger vad som kan vara rimliga utgångspunkter för fortsatt forskning. Thorsten etablerar på det sättet det man kan kalla säkerhetsnivåer för fortsatt forskning. Detta senare visar t.ex. hans granskning av idén om en Alteuropäische Hydronymie, alltså ett urgammalt skikt av vattennamn som var äldre än de enskilda språken och språkgrupperna. Thorsten kan i sina kritiska analyser av de aktuella vattennamnen fixera alternativa utgångspunkter för tolkningen, och tankarna på en Alteuropäische Hydronymie får i Thorsten en skarp och välformulerad kritiker.
Trots den skepsis mot teoretisering som finns i hans vetenskapliga pro- duktion, återfinner man i denna ändå viktiga namnteoretiska bidrag. Namnens ställning i språksystemet intresserar honom uppenbarligen, och här har han lämnat bestående bidrag.
Thorsten var som ovan sagts glad över att han inte ha blivit fast i Ödes- hög, men i sin vetenskapliga verksamhet blev han trots allt hembygden trogen. Hans författardebut i tidskriften Namn och bygd 1957 behandlade sålunda Sväm, och hans sista uppsats i tidskriften från 2018 Öninge, båda namn på byar i hemsocknen Ödeshög. Cirkeln var därmed sluten.
Thorsten blev en framgångsrik handledare som förde fram många elever till disputation. Han sägs ha varit uppmuntrade, och han läste energiskt och snabbt och med pennan i högsta hugg.
Hans arbete för tidskriften Namn och bygd stabiliserade den på högsta vetenskapliga nivå, inte minst genom den ambitiösa recensionsavdelningen. Tillsammans med Lena Peterson grundade han 1983 personnamnstidskriften Studia anthroponymica Scandinavica, SAS. Båda tidskrifter utges numera av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Thorsten satsade också mycket på Nordiska samarbetskommittén för namnforskning, NORNA, först som dess förste ordförande 1971–80, sedan inofficiellt men lika målmedvetet under decennier. Denna forskningsinfrastruktur, som vi idag skulle benämna den, har blivit en formidabel fram- gång: till dags dato har i NORNA:s regi ett femtiotal konferenser arrangerats, och strax under hundra volymer publicerats av dess förlag.
Jag vill här också stanna upp inför människan Thorsten Andersson. Jag kände honom väl närmast som äldre kollega, men tyckermig ändå ha fått en bild av honom just som människa. Tydligast blev det när jag med familjen var på sommarresa i Östergötland 1999, och vi besökte Thorsten och Grete i Ödeshög. Min då sjuåriga dotter Eva fann – efter att ha stormat omkring på de röda vallmofälten vid Väversunda kyrka – plötsligt en yster kamrat, som med oförställd glädje stormade fram tillsammans med henne, men nu inte ute på fälten utan inne i den lilla romanska kyrkan. Det gick verkligen undan och lekkamraten – ja det var Thorsten, det! Lekfullheten och glädjen var så äkta hos honom. Detta blev ett starkt minne för mig, och för min dotter som senare ofta frågade efter honom.
Denna lekfullhet finner man också ett och annat exempel på i hans forskning, något som dock är svårt att upptäcka i den alltid så väldokumenterade framställningen. Men i ett av hans alster, uppsatsen »Name-formation – and other word-formation» i den festskrift 1997 som tillägnades den teoretiskt intresserade finske namnforskaren Eero Kiviniemi, kommer Thorsten in på olika typerav yngre ord- och namnbildning. Han nämner då bl.a. ett ord han själv myntat på 60-talet. Han hade noterat att forskarna i läsesalarna på Carolina i Uppsala brukade slå sina ben från insidan av de främre stolsbenen för att på det sättet ta ett stadigt »fotgrepp» om stolen, något som Thorsten kallade forskarkoppling. Detta ord, tillsammans med andra ord- och namnbildningar, blir sedan utgångspunkt för generella överväganden om namnbildning. Artikeln ger mersmak.
Thorsten Andersson var en forskargestalt i det verkligt stora formatet, en rese, internationellt väl etablerad och respekterad. Han hade vidsträckta forskningsintressen, var energisk, hade en blick för det väsentliga och såg generella perspektiv bakom enskildheter, dessutom är det reda i argumentation och skärpa i uttrycksform. Ända till slutet var han vetenskapligt verksam. Som akademisk lärare var han framgångsrik, och han betraktade arbetet som professor som ett kall som togs på största allvar. Hans kolleger i Uppsala har i en nekrolog sagt att han »som uppbyggare, nydanare, outtröttlig hjälpare och inspiratör» fick sittämnesområde att blomstra. Så är det helt visst!
År 1973 blev Thorsten Andersson ledamot av vår akademi, och han belönades två gånger ur Jöran Sahlgrens fond samt, år 2006, med priset ur Nils Ahnlunds fond.
Av Lars-Erik Edlund, preses