Elsie Johansson placerar sig bland de ledande svenska arbetarförfattarna och moderna folklivsskildrarna. Hennes vitalitet och produktivitet är stor och har hittills resulterat i 23 böcker. Debuten skedde 1979. 

Elsie Johansson växte upp i vad som kallats statarmiljö i Uppland, och levandet och överlevandet i vad som med författarinnans egna ord kallas ”det gamla Fattigsverige” är det dominerande temat i Johanssons författarskap.

Den episka ramberättelsen författarskapet igenom utgörs av barndomen och uppväxten i Vendels socken, studier och ett ”tonårsäktenskap” som kom att vara i femtiofem år, avancemang inom Postverket i stället för studentexamen, sen författardebut, författarframgångar, ett sent och krävande uppbrott från äktenskapet och glädjen över att finna en ny livskamrat i sjuttioårsåldern. Elsie genomför i sitt liv vad hon förklarar som den ”variant av förflyttning, som jag har ägnat och ägnar mig åt, och som jag föredrar att kalla utvecklingsresa eller forsknings-dito har ingenting med klass att göra, ett begrepp som jag innerligt avskyr. Vad det handlar om är troheten och förpliktelsen mot det tilldelade Jaget som gäller för alla.”  

Hon debuterade som lyriker med ett anslag i titeln som pekar ut riktningen för hennes kommande produktion. Min brorsa hade en vevgrammofon heter diktsamlingen, som med kraft plöjde upp mörkt svartglänsande tiltor ur den magra backstujorden i Vendelbygden och som med språkets bilder lyckades baxa sig över landsbygdens sociala och geografiska gränser och lirka sig in i stadens, moderniseringens, utbildningens och skapandets värld. Potatisballader hette den andra diktsamlingen, den kom 1981. Det var inte folkvandringstidens rika Vendelkultur man levde med, inte heller stoltheten över det medeltida kyrkomåleriet i bygden. Det var slitets och överlevandets uppfinningsrika traditioner man bar vidare. 

Efter tretton böcker i skilda genrer – diktsamlingar, romaner och ungdomsböcker – kom de tre romaner som medförde det stora publikgenombrottet för Elsie Johansson, nämligen romanerna om flickan Nancy och hennes livsstart. Glasfåglarna, Mosippan och Nancy (1996, 1998, 2001). Det var genom dem Johansson framstod som en mäktig uttolkare av både ”Gammelsverige” och ”Folkhemslandet” och gav röst åt upplevelser många svenskar delar.

Givetvis är det människor av kött och blod hon skildrar och inte typer, ändå blir personporträtten typiska i viss mening. Som exempelvis bilden av fadern, andresonen på en bondgård, dömd till antingen stataranställningar eller ströjobb, vilket inte underlättades av hans kombination av oföretagsamhet och trots mot all överhet. Det fasta jobbet som byggnadsgrovarbetare hos Anders Diös, ”Diösen”, inne i Uppsala blir med tiden hans stolthet och fasta punkt. Domkyrkorestaureringen och bygget av Bror Hjorts hus blev höjdpunkterna under Uppsalatiden; Hjorten kom ju från Dalboda i Vendel,”snett över våran ås från Lindal räknat”. Att få köpa loss ett litet boställe blev pappans andra stora glädjeämne, och hela veckorna längtade han hem till sina potatisland.

Genom pappans jobb möts stad och land och genom realskoleåren möts far och dotter, där de veckorna igenom under fyra år delar boende på Repslagargatan. Efter barndomen i jordbruksbygden kring Vendel blir Uppsala skådeplatsen för både Nancys privata förändring och för skildringen av samhällsutvecklingen. Det var med den försynta och klarsynta mamman som flickan delade sina iakttagelser av folk och fä och lärde sig folkmålets slagkraftiga koder och vardagsumgängets alla nyanser av hyfs och vett.

Elsie Johanssons författarskap bygger på flera grundpelare. Hennes texter är encyklopediska i fråga om iakttagelser av bruk och sedvänjor i mellersta Uppland, i fråga om jordbrukets redskap och det tunga hushållsarbetets handgrepp och slitage i ständigt återkommande sysslor. Därtill har hon lagrat i sig det fysiska minnet av omgivningarnas topografi och kan följa hur vägar växt igen och åsar grävts ur. Hon har kroppens minnen av naturens växlingar, de botaniska årstiderna är i hennes texter lika pålitliga tidsmarkörer som någonsin den tickande klockan på köksväggen. Hennes berättande är fyllt av traktens och familjens kommunikativa traditioner – inklusive tystnader – och språkets lokala särart. Elsie Johansson använder ord och talesätt, som påminner oss om att dialekter och ordval är grupp- och gemenskapsmarkörer likaväl som socialt särskiljande och har sin samhälleliga slagkraft just i dessa revirmarkeringar. Hon använder emellertid sina många gånger märkliga ord – karakteristiska nybildningar i kombination med gamla talesätt – utan att lämna läsaren utanför och alltid i begripliga sammanhang. I sitt senaste arbete, Riktiga Elsie markerar hon mer än förr sina rötter i Vendelmålet, och man inser att hon är bärare av ett mycket gammalt språk som inte bara är en ”barndomsrest” utan ett språk som har burit och format gemenskap genom generationer. Elsie Johanssons ”inventering” av bygd och mål är som en egen berättandets biotop.

Elsie Johansson intar en särställning idag med sina skildringar av arbets- och vardagslivet i Uppland under mellan- och efterkrigstiden och av flickan Nancys uppbrott från en nära nog predestinerande tillvaro. Hennes texter rymmer mycken kunskap om det inte alltför länge sedan påtagliga ”Gammelsverige” och det svenska samhället både på väg in i och ut ur välfärdsstaten och moderniteten. 

Många av författaren Elsie Johanssons böcker är utgivna av Albert Bonniers förlag. Foto: Anna-Lena Ahlström. 

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs Bureuspris skall enligt stadgarna utdelas till "en person som inom Akademiens verksamhetsområde gjort synnerligen betydelsefulla forskningsinsatser eller som på ett högst förtjänstfullt sätt stimulerat intresset för resultaten av sådan forskning hos en bred allmänhet". Priset utdelades första gången 2012 till författaren Kerstin Ekman och har sedan delats ut ytterligare två gånger, 2014 till docent Sven-Bertil Jansson och 2016 till vetenskapsjournalisten Bo G. Ericson. År 2019 delas priset ut till författaren Elsie Johansson.