Åke Daun var född i Stockholm 1936. Men redan vid två års ålder flyttade familjen till Södertälje, där Åkes farfar Henning Daun hade en känd speceriaffär, Södertälje kaffehandel, som Åkes far då övertog. Den låg sedan sekelskiftet vid Storgatan mitt i stan, i ett numera helt försvunnet kvarter, och Åkes farmor bodde länge kvar i en våning ovanför affärslokalerna. Åke tog realexamen i Södertälje 1952, men trivdes inte i skolan utan slutade för att satsa på en karriär som reklamtecknare. Han gick några år på Konstfackskolan i Stockholm, som då låg i Hötorgets grannskap, och praktiserade en tid på en reklambyrå. Men han tröttnade och beslöt att återvända till skolbänken för att läsa vidare till en studentexamen. Studierna skedde dels i Södertälje läroverk och dels en tid i Enskilda gymnasiet i Stockholm. De gick ganska trögt, mest beroende på att Åke ägnade en stor del av sin tid åt en idealistisk förening vid namn Psyché, som han bildat tillsammans med några likasinnade gymnasister i Södertälje. Man bjöd in olika kända personligheter och ordnade debatter. Åke har skildrat denna verksamhet på ett mycket underhållande sätt i memoarboken Ungdomen är de vilda förhoppningarnas tid. En kulturhistoria för brådmogna och efterkloka, som han gav ut 2009. Om sin familj och släkt och kaffehandeln har han berättat i Vägar till det förflutna från 1996.
Åke tog studenten i Södertälje 1957. Han fortsatte att odla sina konstnärliga intressen, läste konsthistoria och skrev konstrecensioner i tidningen Folket i Eskilstuna. Hösten 1961 började han studera folklivsforskning vid institutionen i Stockholm. Där träffade jag honom den hösten och som nybörjare hade vi mycket kontakt och förberedde oss för de krävande muntliga tentamina genom att förhöra varandra. Åke var några år äldre än jag men gjorde ett äldre intryck. När han kom tillbaka till skolbänken i Södertälje på 1950-talet hade han redan fått smak för vuxenlivet. Han klädde sig strikt, gärna i kostym, vit skjorta och fluga, och skilde sig markant från sina klasskamrater. Han skriver i sina memoarer att han på skolkorten såg ut att tillhöra lärarkategorin. Han fick till och med en tillsägelse från en lärare att han klädde sig opassande elegant. Men bortsett från klädseln gjorde han tidigt även på mig ett intryck av en mogen och mycket självständigt tänkande person.
Vid sidan av studierna hjälpte han fram till 1964 till i Södertälje kaffehandel, som nu efter faderns död drevs av Åke och hans mamma. Åke skötte bokföringen och reklamen. Jag minns att han efter ett års studier i folklivsforskning gjorde ett anslående montage i affärens skyltfönster över mjölkhushållning och fäbodväsende, alltså tillämpade såväl sina gamla erfarenheter från reklamvärlden och sina nyvunna etnologiska kunskaper för att intressera de goda södertäljeborna för att handla i affären, vilken annars kanske var mest känd i staden för sin omtyckta kaffeblandning Blå Lagunen.
Vår institution i Stockholm hade vid denna tid en docent som hette Börje Hanssen, som tidigare varit docent i sociologi men som lämnat detta ämne på grund av att han inte kände att det där fanns något intresse för den speciella form av historiskt inriktad sociologisk forskning som han var specialist på. Åke Daun och flera av oss andra blev snart fascinerade av Börje Hanssen och följde hans föreläsningar. Åke började se en framtid i den samhällsvetenskapligt inriktade etnologi, som Hanssen förespråkade. Tillsammans med en studiekamrat, Tom G. Svensson, beslöt Åke att tillbringa ett år vid den socialantropologiska institutionen i Bergen hos den då internationellt kände professor Fredrik Barth. När han kom tillbaka till institutionen 1966 föreslog han att vi – förutom Åke och Tom G. Svensson även Orvar Löfgren och jag – skulle bilda en grupp för etnologiska lokalundersökningar, alltså för studier av människors beteenden och nätverk i mindre samhällen. Vi beslöt att ägna oss åt detta i våra licentiat- och doktorsavhandlingar. Åke reste genast till Båtskärsnäs i Norrbotten, där Assi, AB Statens Skogsindustrier, året innan beslutat lägga ner driften vid ortens sågverk. Detta hade lett till massiva protester från ortsbefolkningen. Åkes mål med sin studie var att försöka förstå grunderna för denna kompakta ovilja att flytta från orten. Resultatet av studien, boken Upp till kamp i Båtskärsnäs som kom 1969, blev mycket uppmärksammad och är i dag en minor classic inom etnologin.
Efter licentiatavhandlingen fortsatte Åke Daun omedelbart med en doktorsavhandling om ett annat lokalsamhälle, nämligen förorten Vårberg i södra Stockholm. Här var målet att ge en insiktsfull bild av en vid denna tid mycket ifrågasatt samhällstyp, nämligen en förort av den sort som snabbt och ganska fantasilöst producerades under de s.k. rekordåren. Åkes gamla lärare Börje Hanssen var opponent på avhandlingen Förortsliv 1974 och överraskade antagligen Åke med en mycket kritisk och ogin opposition. Båda dessa Åkes avhandlingar byggde på intervjuer och deltagande observation och innebar ett metodiskt nytänkande i ämnet. Båda visade också hans vilja att ge etnologiska perspektiv på uppmärksammade samhällsproblem. Man kan nog säga att det lyckades. Inte minst arkitekter och politiker fick upp ögonen för etnologins potential i samhällsplaneringen. Båda avhandlingarna gav viktiga insikter om lokalbefolkningens värderingar och preferenser. En följd blev att Åke Daun erbjöds en forskningstjänst vid Tekniska Högskolans arkitektursektion, bekostad av Byggforskningsrådet, och där kom han att verka under resten av 1970-talet. Från denna period härstammar studien Boende och livsform från 1980. Under denna tid skrev han flitigt i Dagens Nyheter, dels recensioner men dels också olika betraktelser kring samhällsplanering och bostadsbyggande, som gjorde både honom själv men också den nya etnologin känd i akademiska kretsar.
1981 fick Åke Daun den Hallwylska professuren vid Nordiska museet och Stockholms universitet med säte i Villa Lusthusporten på Djurgården. Han skulle komma att inneha tjänsten i tjugo år. Under dessa år bytte han spår i sin forskning. Han började intressera sig för frågor om svensk mentalitet, om man kan tala om en sådan, hur den i så fall skulle karakteriseras och hur den skulle kunna förklaras. Det ledde till en bok, som kom 1989 och hette just Svensk mentalitet. Området var laddat, delvis tabuerat. Men Åke Daun var aldrig rädd för att provocera och ge sig ut på minerad mark. Den svenska forskningen på området var relativt blygsam, men det fanns en stor internationell forskning av ta stöd av eller ta spjärn mot. Boken blev mycket uppmärksammad och har översatts till en rad främmande språk. Åke återvände till ämnet i många senare artiklar, flera av dem är samlade i boken En stuga på sjätte våningen, som kom 2005.
Det sista stora problem som Åke Daun kom att syssla mer ingående med rörde frågan om biologiskt betingade förklaringar till socialt beteende. I boken Det allmänmänskliga och det kulturbundna från 1999 provocerade han många etnologer genom sitt pläderande för att söka grundläggande biologiska behov bakom samhällens kulturella utformning. Man kan nog säga att hans många både vetenskapliga och vänskapliga kontakter med naturvetare, läkare och arkitekter gav hans forskning en ganska annorlunda profil än hans ämneskollegers.
Åke Daun var en originell forskare och en originell person. Han var nyfiken, registrerande och reflekterande. Man märker det redan i hans böcker om sin brådmogna ungdom. Dem kunde han skriva för att han alltid fört dagbok under livet och alltid sparat kopior på alla de brev han skrivit. Originaliteten tog sig ibland dråpliga uttryck. Jag minns att han en tid på 1970-talet fick för sig att man borde ha hjälm på sig även inne i en personbil, vilket han tillämpade ett tag till stor förvåning för dem som såg honom kliva ur sin bil på Lusthusporten.
Jag har aldrig riktigt förstått hur det kom sig att han hittade folklivsforskningen i början av 1960-talet, men det är inget tvivel om att ämnet passade hans läggning och intressen som handen i handsken. Han var en vänlig och vänfast person. Inte minst höll han kontakt med sina ungdomsvänner och hade en klockarkärlek för barndomsstaden Södertälje, kanske inte så konstigt eftersom den idylliska trästad där han växte upp numera är dramatiskt förändrad och i stort sett försvunnen. I sin forskning var Åke Daun litet av en ensamvarg, följde sitt eget goda huvud och ansträngde sig egentligen aldrig för att skaffa sig elever eller bilda skola. Ändå har han mer än någon annan lett svensk etnologi in på nya vägar under slutet av 1900-talet.
Av Mats Hellspong
Seniorledamot, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Minnesordet är publicerat i Saga och sed 2017, s. 23-26.
Den 24 juli avled vår seniorledamot Åke Daun, Stockholm, i en ålder av 81 år. Han växte upp i Södertälje, där fadern förestod den klassiska speceriaffären Södertälje kaffehandel. Vid sina lite brokiga ungdomsår, där han efter realen satsade på en karriär som reklamtecknare och även några år gick på Konstfackskolan, uppehåller han sig i den lika läsvärda som öppenhjärtiga memoarboken Ungdomen är de vilda förhoppningarnas tid. En kulturhistoria för brådmogna och efterkloka (2009), vilken jag med intresse och stigande förtjusning tagit del av.
Efter studentexamen 1957 läste han konsthistoria och från hösten 1961 folklivsforskning vid institutionen i Stockholm. Vid sidan av dessa studier hjälpte han sin mor i affären fram till 1964. Hans mångårige vän och studiekamrat Mats Hellspong säger i sin minnesteckning att Åke skötte bokföring och reklam, och att han »efter ett års studier i folklivsforskning gjorde ett anslående montage i affärens skyltfönster över mjölkhushållning och fäbodväsende, alltså tillämpade såväl sina gamla erfarenheter från reklamvärlden [som] sina nyvunna etnologiska kunskaper för att intressera de goda södertäljeborna för att handla i affären».
Inspirerad av den mångsidige sociologen och etnologen Börje Hanssen kom Åke att intressera sig för samhällsvetenskapligt inriktad etnologi, och genomförde av den anledningen studier på lokalsamhället Båtskärsnäs i norrbottniska Kalix, där en sågverksnedläggning i slutet av 1960-talet ledde till protester från lokalbefolkningen som inte ville flytta – Åke söker i sin studie förstå mekanismerna bakom protesterna. Den omfångsmässigt tunna men innehållsrika boken Upp till kamp i Båtskärsnäs (1969) blev uppmärksammad och är en klassiker i ämnet. Man ser här att Åke också starkt inspirerats av sin norske lärare Fredrik Barth.
Doktorsavhandlingen Förortsliv 1974 tar sig an förortssamhällena Vårberg och Reimersholme i södra Stockholm och studerar invånarnas värderingar. Studier som denna visar vad etnologin kunde bidra med vad gäller samhällsplanering. Därför är det inte undra på att Åke fick en forskartjänst vid Kungliga Tekniska Högskolans arkitektursektion.
Från 1981 fram till sin emeritering upprätthöll han den Hallwylska professuren vid Nordiska museet och Stockholms universitet. Under den tiden kom han att intressera sig för mentalitet. År 1989 kom boken Svensk mentalitet, och ett antal av hans uppsatser på området samlades i En stuga på sjätte våningen (2005). Detta var ett ämne som i vissa delar varit tabubelagt, men det avskräckte inte Åke Daun, snarast »triggade» det honom att studera dessa områden. Också boken Det allmänmänskliga och det kulturbundna (1999), som berör frågan om biologiska förklaringar till samhälleligt beteende, upplevdes nog som provokativ av en del kulturforskare. Jag vill personligen också lyfta fram två mindre studier av Åkes hand: den om namnskicket i en by i Leksands socken (1971) och den om sedvänjor i förbindelse med den avskaffade studentexamen (1980). Dessa båda är, som jag ser det, i var sin genre pärlor.
Som forskare var Åke Daun originell och – här lånar jag återigen ord av Mats Hellspong – »litet av en ensamvarg, följde sitt eget goda huvud och ansträngde sig egentligen aldrig för att skaffa sig elever eller bilda skola. Ändå har han mer än någon annan lett svensk etnologi in på nya vägar under slutet av 1900-talet.» Inte underligt då att han 2011 av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien tilldelades Gad Rausings pris för framstående humanistisk forskargärning »för att han med sina arbeten om kulturskillnader mellan människor i olika miljöer och villkor har vänt etnologin mot samtiden utan att den förlorat förbindelsen med det förflutna».
Åke Daun valde ofta gränsöverskridande ämnen och många gånger slås man av hans skarpsinniga formuleringsförmåga, och det finns i hans texter inte sällan en smittande debattglädje.
Han blev arbetande ledamot av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur år 1985.
Av Lars-Erik Edlund
Preses, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Minnesordet är publicerat i Saga och sed 2017, s. 19–21.