Etnologen Gösta Arvastson lämnade oss den 31 juli. Han hade då nyss fyllt 80 år. Prästsonen från Eslöv, för övrigt med präster både på mödernet och fädernet, läste vid Lunds universitet, närmare bestämt ämnena sociologi, historia och folklivsforskning. Men det blev det sista ämnet, eller etnologi som det kom att heta, som slutligen kom att fånga hans intresse.
Ämnesvalet för avhandlingen förvånar inte med tanke på bakgrunden. Den har titeln Skånska prästgårdar. En etnologisk studie av byggnadsskickets förändring 1680–1824 (1974). Här anläggs sociala, processuella och symbolkommunikativa perspektiv på byggnaderna, och avhandlingen var innovativ inom etnologiämnet.
Arvastson kom i sin forskning att bl.a. att belysa olika moderniseringsprocesser, modernt arbetsliv och urbana miljöer men det finns också, som vi skall se, helt andra utgångspunkter för hans forskning.
Han knöts direkt efter disputationen till ett projekt vid Göteborgs museer som gick ut på att bedriva industriundersökningar. Olika typer av större industrier undersöktes: Volvo, SKF, Eriksberg, Arendal och Götaverken, de sista tre varv. Komparativt fältarbete genomfördes också på arbetsplatser på andra ställen, som i Kiruna och Karlskrona. Undersökningarna resulterade i boken Arbetsliv och kulturell förändring (1984).
Arbetarnas liv fokuseras även i Maskinmänniskan. Arbetets förvandlingar i 1900-talets storindustri (1987). I boken får vi del av hur människor formas av industriellt arbete. Individerna står i centrum – arbetarkollektivet består av individer, och arbetarnas sociala gemenskap och de berättelser som uppstår, träder i förgrunden. Maskinmänniskan bygger på år av fältstudier och visar att Gösta var en skicklig fältforskare. Studier av förhållanden vid europeiska bilfabriker framlägger han dessutom ett par decennier senare i boken Slutet på banan. Kulturmöten i bilarnas århundrade (2004). Här visas att arbetet vid en bilfabrik länge var ett högstatusyrke – man ansågs bidra med något viktigt för samhället –, men att statusen allt eftersom sjönk.
Gösta Arvastson kom i Göteborg också att medverka i uppbyggnaden av etnologiämnet, bl.a. som forskarassistent i etnologi under åren 1983–89. År 1989 tillträdde han ett lektorat i etnologi i Uppsala och engagerades där i forskning och utbildning, inte minst i forskarutbildningen. Han befordrades till professor år 2000, och erhöll 2004 lärostolen i etnologi, särskilt europeisk, en anställning varifrån han emeriterades år 2010.
I Uppsala blev Gösta ledare för projektet Forum för skolan – en plattform för samarbete mellan skolor i Uppsala kommun och universitetet – och redigerade, tillsammans med kollegan Billy Ehn, antologin Kulturnavigering i skolan (2007).
En del av hans studier understryker bilden av honom som »en spanare med brett blickfält», som några kolleger i minnesord valt att uttrycka det. Gösta var livet igenom intresserad av att segelflyga, och var t.o.m. ordförande för Segelflygssektionen inom Svenska Flygsportförbundet. År 2012 gav han ut boken Drömmar om lufthavet. Berättelsen om en kvinnlig flygare på trettiotalet. Den bygger på flygaren Hedvig Nordvalls dagböcker åren 1930–45. Ett huvudspår är dragkampen mellan konservatism och modernitet, och i centrum står en kvinna som försöker bryta sig ur sina klass- och könsbojor.
Gösta Arvastson hade som den humanist han var även starka tekniska och naturvetenskapliga intressen. Som emeritus kom han att ägna sig åt meteorologisk historia. Undersökningarna resulterade i en fascinerande, på ett ytterst rikt och differentierat källmaterial byggd bok utkommen 2022 med titeln Molnspanarna – en meteorologisk historia. Boken ger perspektiv på molnens folkkulturella historia och benämningar. Såväl meteorologer som folkminnesforskarna hade samlat in berättelser om moln och väderförhållanden i bygderna. Dessa uppteckningar låg till grund för molnens namn i svenska meteorologen Hugo Hildebrand Hildebrandssons (m.fl. författares) klassificeringar i Wolken-Atlas (1890), och, senare, i Atlas international des nuages (1896). För Hildebrandsson kompletterade kulturhistorien det naturvetenskapliga tänkandet. Läsningen av boken Molnspanarna ger verkligen mersmak.
Arvastson nedlade mycken tid på akademisk undervisning inom olika delar av det stora etnologiämnet. Redan före disputationen undervisade han i byggnadskultur och ledde kurser i fotogrammetri – som handlar om göra mätningar av tredimensionella positioner hos objekt utifrån två eller flera fotografiska bilder. Avhandlingen visar att Gösta skickligt tolkar äldre källor, inte underligt då att Lundainstitutionen ganska snart satte honom att undervisa i arkivkunskap. Under åren i Göteborg ägnade sig Gösta åt undervisning i etnologi, men deltog även i uppbyggnaden av den bebyggelseantikvariska linjen vid Göteborgs universitet från 1978.
Som handledare sägs Gösta ha varit en engagerad samtalspart som lyssnade och gav goda råd. Vid seminarierna kunde han i inlägg ge överraskande perspektiv på en fråga. Han knöt kontakter mellan sitt seminarium och brittiska sociologer, och arrangerade exkursioner till London. Ett vackert resultat är antologin Det urbana rummet (1999), där antologiförfattarna undersöker östra London och dess ständiga förändringsprocesser – de visar att storstaden föds och dör på samma gång. I boken finns även teckningar av Londonmiljöer, signerade den konstnärligt skicklige Gösta Arvastson.
Arvastson var lågmäld och hade en mild framtoning, och navigerade som vi sett i sina studier mellan vitt skilda undersökningsobjekt.
Gösta Arvastson invaldes först som korresponderande ledamot i Akademien 2003 och var sedan från 2005 inländsk arbetande ledamot. Han deltog länge i våra sammankomster, och jag har förstått att han var lycklig över att Akademien stödde honom vid utgivningen av det som blev hans sista bok, den om molnspanarna.
Lars-Erik Edlund
Preses