Vår hedersledamot, förre landshövdingen Hans Alsén föddes den 16 augusti 1926 i Enköping och avled den 1 februari 2023. Han blev alltså 96 år gammal.
Och inte föddes han precis med en silversked i munnen, får man säga, nej, han föddes på ett hem i Enköping avsett för kvinnor »i omständigheter», alltså ett hem där mödrar med »fader okänd» kunde föda. Hans fick inte veta vem modern var förrän han blivit myndig.
Istället uppfostrades han av sin mors faster Signe, som var presserska på Uppsala kappfabrik, och hennes syster Anna med make Kalle, vaktmästare. Signe tecknar Hans med ömma penseldrag, i ett porträtt där alla vi som varit fosterbarn i trygga hem känner igen oss.
Omständigheterna var som sagt små, man fick skriva upp varorna i Johanssons kött- och specerihandel, något unge Hans upplevde som förnedrande. Han berättade också hur han en gång fick följa sin ledbrutne farbror Kalle för att leverera en gås på Mårtensaftonen till en bankdirektör som bodde i Skandalhuset i Uppsala. Kalle och Hans tog hissen upp med varorna, men fick av bankdirektören en sträng tillsägelse om att ta samma väg tillbaka och istället ta trapporna upp till köksingången för att där avlämna varorna. Sådana händelser gav tidigt erfarenheter om de stora sociala skillnaderna i samhället, och formade Hans starkt i den senare politiska gärningen.
Vad han däremot uppskattade var att han i skolan mötte en social blandning, ty där gick också akademikerbarn. Han blev god vän med en professorsson. Men några fortsättningsstudier fanns det inga ekonomiska möjligheter till för hans del.
En barndomshändelse etsade sig fast i minnet. Det var en söndag då familjen gjorde en utflykt till slottsbacken där pojken Hans och hans kamrater fick se en uniformsklädd herre värdigt komma gående nedför backen. Vem var det, jo, det var självaste landshövdingen – föga anade Hans att han själv så småningom skulle komma att residera där uppe på slottet. Om dessa tidigare år berättar Hans Alsén på ett levande sätt i memoarboken Från Dragarbrunn till Slottet (2009).
Efter folkskolan började han som lärling hos Almqvist & Wicksells, först som springpojke, då han cyklade med korrektur till professorer som bodde i Kåbo. Han blev typografhjälpreda, och utbildade sig sedan till handsättare. Han var mäkta stolt över att ha lärt sig till handsättare, och arbetade som typograf i femton år, en lång tid även på Upsala Nya Tidning. Tidigt blev han ordförande i Uppsala Typografiska Förening.
Nu låg vägen öppen för en politisk karriär, och med tiden fick han en mycket diger meritportfölj. Han höll i ordförandeklubban i SSU-distriktet, var ombudsman för Socialdemokratiska arbetarpartiet, ordförande i Uppsala läns socialdemokratiska distrikt under åren 1971–86 samt ledamot i partistyrelsen under tjugoårsperioden 1968–87.
Redan 1950 valdes han in i stadsfullmäktige i Uppsala, som den då yngste ledamoten i landet. Han var kommunalråd 1966–69 och 1971–73. De kommunala uppdragen blev med tiden många och var väl differentierade. När han satt som ordförande i biblioteksstyrelsen byggdes Stadsbiblioteket i Uppsala som invigdes 1987.
Mellan 1974 och 1982 var han riksdagsledamot, en följd av år ledamot av kulturutskottet, och dessutom ledamot i kulturrådets styrelse 1974–77, därtill kom åtskilliga utredningsuppdrag. Under ett år, 1969–70, var han statssekreterare hos Olof Palme i statsrådsberedningen, men det trivdes han uppenbarligen inte med. Riktigt varför berättade han aldrig, annat än att befattningen inte gav honom möjligheter att styra över sitt liv.
Hans Alséns politiska intresse fortsatte livet igenom. Tillsammans med en handfull generationskamrater bildade han på ålderns höst den socialdemokratiska föreningen Veteranerna för att kunna fortsätta att delta i samhällsdebatten. Devisen för gruppen var, lite på skämt: »Det var inte bättre förr men det är sämre nu.» Alsén förblev en konstruktiv kritiker av sitt parti, där han var engagerad under närmare åttio år.
Hans Alsén gjorde stora insatser inom kooperationen, och blev, efter ett starkt lokalt och regionalt engagemang, styrelseordförande i Kooperativa förbundet 1972–86. Han involverades även under ett decennium i kooperationen på den internationella arenan. Man erfar av föredrag där han berättade om sitt liv, att han inte var helt nöjd med alla beslut och personval som gjordes. Här skulle man vilja veta ännu mer, men Hans Alsén var diskret.
Hans Alsén var dessutom ledamot av styrelsen för Folksam, HSB, OK-Petroleum AB, Rikskorpen, Riksidrottsförbundet, Uplandsbanken, Sparbanksföreningen, Nordbanken regionbank Mellansverige och Sveriges Radio AB, samt var ordförande i Svenska Turistföreningen åren 1988–94. Han var som synes väl bestyckad med förtroendeuppdrag.
Ett uppdrag som han var särskilt stolt över var ledamotskapet i styrelsen för allmänna pensionsfonden (andra fondstyrelsen), där han var ordförande åren 1987–96 med den dynamiske företagsledaren Curt Nicolin som sin vice.
År 1986 utnämndes Hans Alsén till landshövding med säte på Uppsala slott, och satt som landshövding i sex år. Han var en energisk landshövding. Han ägnade tid åt näringslivsutveckling, lade ned mycket arbete på kommunikationsfrågor som Upptåget och E4:ans sträckning, vallonbrukens framtid och mycket annat. Han tog också aktiv del i arbetet med kulturella frågor, såsom bevarandet av Bror Hjorths hus, Stadsskogen och Linnéminnena. Han var dessutom ordförande för Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund 1987–93, ett uppdrag som följde med rollen som landshövding. Han var även ledamot i Karlfeldtsamfundet och hedersmedlem i Svenska Linnésällskapet.
I ett föredrag jag hörde honom hålla sade han att ett av de finaste sidouppdrag som följde med landshövdingeuppdraget var att han fick vara »Farbror» i Orphei Drängar, en kör som han skattade högt. Han vittnade även om att han fann stort nöje i att lära känna de akademiska miljöerna, både vid universiteten i Uppsala och i olika akademier, inte minst i vår. Han utsågs till hedersdoktor vid Uppsala universitet Linnéåret 2007 för sina insatser för bevarandet av Linnéminnena i Uppsala. Den kallelsen gladde honom mycket.
Han berättade också med stolthet om att han i egenskap av landshövding fick hälsa på påven Johannes Paulus II vid dennes Uppsalabesök 1989 – detta sägs för övrigt ha varit första gången en påve besökt Skandinavien –, liksom han fick ta emot Nobelpristagaren Desmond Tutu på lunch.
Hans Alsén var socialt högt kompetent person, repliksnabb som få, en god talare, dessutom en skicklig ledare, driven av sin nyfikenhet och vetgirighet. Han utstrålade energi, och sågs långt efter pensioneringen på sin cykel, städse stadd mot nya mål.
Hans Alsén blev en flitig gäst vid våra sammankomster, både plenarsammanträden och högtidssammanträden på slottet. Det var en sann glädje att sitta och prata med honom då han berättade om tider som flytt – men ändå alltid med blicken stadigt riktad framåt, mot framtiden. Sådan var Hans.
Hans Alsén var från 1987 hedersledamot i vår Akademi.
Lars-Erik Edlund
Preses