I en ålder av 79 år avled den 11 juli 2017 stödjande ledamoten Hans Jerenäs, Lund, vilken år 1997 invaldes i vår akademi. Hans Jerenäs bär i vår matrikel den i våra dagar ovanliga titeln grosshandlare och var en framgångsrik entreprenör som importerade mat och tillbehör till husdjur och hästar. Hans passionerade hundintresse går inte att ta miste på. Hans företag, Dogman, var en mycket framgångsrik och välskött verksamhet, vars omsättning allteftersom växte. Han byggde, har det berättats, sina lokaler tre gånger större än det aktuella behovet, och denna djärva satsning gick hem. Men år 2006, efter 50 år intensivt företagande, tyckte Jerenäs att det fick vara nog, och han sålde sitt livsverk och drog sig tillbaka.

Men avvecklingen av företaget innebar förvisso inte att Hans Jerenäs blev sysslolös. Han hade nämligen redan tidigt blivit engagerad i olika kulturella föreningar och lärda sällskap i Lund, och nu fick han ännu mer tid för dessa uppgifter. Som den utbildade ekonom han var fick han ofta förtroendeuppdraget som kassör. Föreningarna kunde här profitera på Jerenäs’ vidsträckta kontaktnät.

Och då olika sammanslutningar behövde lite extra sponsring, engagerades Jerenäs, och ibland gjorde han rent privata insatser, alltid under devisen »att verka utan att synas». När exempelvis lejonen på Lunds universitets hustak börjar vittra och behövde repareras, lär det ha varit Jerenäs som ur egen ficka bekostade reparationerna.

Jerenäs var konstintresserad, hade själv en förnämlig konstsamling och deltog ivrigt i Lukasgillet i Lund, vilket följde traditionerna från de medeltida konstnärsgillena att, som det heter i stadgarna, »hålla konstens fana öfver slätten». I denna och andra sammanslutningar arbetade Hans Jerenäs ofta i det tysta, men alltid engagerat.

Att en sådan kulturintresserad Lundaentreprenör knöts till vår akademi i Uppsala för tjugo år sedan innebar helt klart en betydande förstärkning av vår södra ledamotsflank.

Av Lars-Erik Edlund
Preses, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Minnesordet är publicerat i Saga och sed 2017, s. 19.