Den 27 mars 2019 avled vår seniorledamot Ingmar Brohed, Lund, 79 år gammal. Ingmar föddes i Göteborg som son till kyrkoherden Nils och folkskollärarinnan Ingegerd Brohed. År 1973 disputerade han på avhandlingen Stat, religion, kyrka. Ett problemkomplex i svensk akademisk undervisning under 1700-talet. Här analyseras undervisning som på den tiden bedrevs vid universiteten i Uppsala, Lund och Åbo. Det är snarast ett lärdomshistoriskt arbete som avsevärt bidrar till förståelsen av tidens idédebatt, och utgör en intressant läsning.

Under sina år som anställd vid Landsarkivet i Lund i egenskap av titulärdocent gjorde Ingmar betydelsefulla upptäckter i arkiven, vilka kom att ligga till grund för några av hans vetenskapliga arbeten. Han framlägger dessa år ett par case studies. År 1975 kom studien Prostmötet i svenska kyrkan under 1900-talet som beskriver framväxten av prostmötena och kompletterar bilden av relationen mellan gammal och ny teologi i södra Sverige i början av 1900-talet. Boken Offentligt förhör och konfirmation i Sverige under 1700-talet några år senare bygger också den på stora arkivmaterial och skildrar framväxten av konfirmation. Spridningsmönstren som här beskrivs är inspirerade av Lundageografen Torsten Hägerstrands internationellt uppmärksammade innovationsstudier.

År 1978 blev Ingmar Brohed professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet, och kvarstod i tjänst fram till 1995. Hans båda företrädare, Hilding Pleijel och Carl-Edvard Normann, arbetade kvar och vad detta kunde innebära för den relativt unge professorn, framskymtar i ett brev som Anders Jarlert relaterat i sin minnesteckning över Ingmar. Vid ett tillfälle skriver Brohed till Pleijel – som vid det laget hade varit pensionerad i 22 år – och tackar honom för att ha fått möjlighet att låta en disputerad forskare ”något […] utnyttja Din arbetsplats på arkivet”. Citatet talar nog sitt tydliga språk.

Under professorsåren fortsatte Ingmar Brohed publiceringen av nya arbeten på kyrkohistoriens område, men han gjorde därtill en stor insats som handledare och förde 16 doktorander fram till disputation. Han var som handledare konstruktiv, och genom sina många elever bidrog han starkt till att bygga upp forskningsmiljöer i kyrkohistoria.

Brohed engagerade sig också i nordiskt samarbete på kyrkohistoriens område, och stod för redigeringen av flera volymer som hade nordiskt anslag. Det var alldeles säkert dessa insatser som gjorde att han kallades till hedersdoktor vid Åbo Akademi år 1999.

Från 1995 var han forskningschef för Svenska kyrkans forskningsråd i Uppsala. I den rollen hade han en lång rad uppgifter. Han var bl.a. ytterst ansvarig för att de åtta volymerna av Sveriges kyrkohistoria utkom. Det har funnits åtskilliga ofullbordade försök att sammanställa en svensk kyrkohistoria, men denna gång blev det faktiskt av. Verkets åttonde band Religionsfrihetens och ekumenikens tid (2005) sammanställdes av Brohed själv, och utgör en beskrivning av 1900-talets utveckling med dess totala omvandling av Svenska kyrkan till en fri kyrka, där medlemmarna blir färre, invandrarkyrkor etableras liksom ett ekumeniskt samarbete på olika nivåer utvecklas. Själva källmaterialet är överväldigande stort och svåröverskådligt, men författaren lyckas väl med att skriva en lärd, lättläst och engagerande bok.

Som arbetande ledamot i Vitterhetsakademien, där Ingmar Brohed hade invalts 1995, medverkade han i projekt om kyrkorum och kyrkobyggnad, inte minst beträffande övertaliga kyrkor. Han invaldes som arbetande ledamot i vår akademi 1997, och tog så ofta han hann del av våra möten.

Brohed var inte de stora gesternas man, utan samtalen med honom var mer av det innerliga slaget. Jag hade faktiskt träffat honom redan i mitten av 1980-talet i Höganäs i samband med arbetet med Nationalencyklopedin där han ingick i en expertgrupp ledd av Carl-Gustaf Andrén, och samtalen från den tiden fortsatte när vi senare träffades.


Lars-Erik Edlund
Preses