Den 21 mars 2016 avled vår stödjande ledamot Jan-Öjvind Swahn, Brösarp, nära 91 år gammal. Swahn var folklorist och välkänd för en bred allmänhet som den folkbildare han var.
Jan-Öjvind Swahn hade sina rötter i Karlskrona, och i hans närmaste familj fanns flera personer med folkloristiska intressen. Att han för sina högre studier skulle välja folkloristiken var därför knappast överraskande. I många år var han bibliotekarie, först vid Lunds universitetsbibliotek och sedan vid Nordiska museet i Stockholm. Vid universitet i Sverige och Finland upprätthöll han dessutom i decennier undervisning i folkloristik, både i Lund, Uppsala och Göteborg, och åren 1974–92 var han med i ämneskollegiet vid Åbo Akademi, från 1982 som professor.
Hans avhandling The Tale of Cupid and Psyche (Aarne–Thompson 425 and 428) försvarades vid Lunds universitet 1955 och handlar om ett trassligt och mycket välspritt folksagomotiv – det finns på olika språk och i skilda kulturer mer än ettusen varianter av motivet – där bland annat åldersskiktningen intresserar författaren.
Därefter var det många böcker och artiklar som producerades i den swahnska skrivkammaren. Många arbeten rörde förstås folksagorna. Värdefulla forskningsöversikter och -sammanfattningar återfinner man i artikeln »Märchenforschung in Skandinavien» (i Märchen und Märchenforschung in Europa, red. av Diether Röth & Walter Kahn, 1993), i kapitlet om »Tradierungskonstanten» (i Wie alt sind unsere Märchen?, red. av Charlotte Oberfeld et al., 1990) samt i hans många bidrag i Enzyklopädie des Märchens (1–15, 1975–2015). Åtskilliga artiklar rörande mer avgränsade teman äger betydande vetenskapligt intresse, t.ex. »Jason och Medea i Kråksmåla» (1959), där han studerar en muntlig variant av en litterär saga.
Här kan också nämnas hans utgåvor Svenska folksagor (1959), som sedan utkommit i flera upplagor, Europeiska folksagor (1965) och Folksagor, utkomna i sju volymer (1987–88).
Ett forskningsprojekt som betydde mycket för Swahn baserades på fältarbetet bland kammu, ett bergsfolk i norra Laos med en rik sagotradition. Under tidsperioden 1976–95 publicerades tillsammans med de andra projektdeltagarna sex volymer om kammu-folklore. I en intervju har han berättat hur fascinerande det var att komma i kontakt med en folkgrupp som tidigare knappast alls var dokumenterad. Detta stod i bjärt kontrast till de typer av källmaterial som han arbetat med i avhandlingen.
Att skriva om mat, dryck och måltidskultur intresserade också Svahn. Här producerades mängder av böcker, alla på vetenskaplig grund men med ett populärt anslag: Svensk kaffekultur (1982), Boken om kryddor (1991), Fil, fläsk och falukorv (2000) och Potatisboken (2011). Encyklopediska till sin karaktär är Mathistorisk uppslagsbok (1999) och dess utvidgade efterföljare Stora matlexikonet (2009). Därtill kommer åtskilliga läsvärda artiklar i Gastronomisk kalender. Vidare återfinner man bland hans skrifter Grötrim på skämt och allvar (1986), vilken ger en intressant belysning av grötrimmens funktion och bakgrund.
Dessutom finns flera skrifter om helger och helgseder, som Den svenska julboken (1992) och Majstång, kräftor och Lucia (1994). Dessutom finns i bagaget Trollen, deras liv, land och legender (1984), Änglar (2006), Svenska traditioner (2007) och Vampyrer och varulvar (2010) – samt Mordängel i prästkappa (2016), vilket blev hans sista bok, postumt utgiven.
Jan-Öjvind Swahn besatt, som man lätt inser när man tar del av hans mångsidiga publiceringsverksamhet, en osannolik arbetsförmåga och ett otroligt encyklopediskt vetande. Denna beläsenhet kom till användning också i arbetet med Bra Böckers Lexikon i 25 band, som utkom i en första upplaga 1973–81, för vilket Swahn var chefredaktör och där han dessutom skrev mängder med artiklar. I ett annat uppslagsverk, Nationalencyklopedin, utkommen i 20 band 1989–96, var han ledamot av det vetenskapliga rådet, och även här bidrog han med i varje fall ett par tusen artiklar
För en bred allmänhet blev han känd genom etermedierna. Han var bara 15 år när han debuterade i radio 1940, och tevedebuterade gjorde han år 1958 i ett program om Lundakarnevalen. År 1963 var han en av deltagarna i Skäggen, ett underhållningsprogram som gav upphov till en av de kraftigaste tittarstormarna i den svenska televisionens historia. Mera seriöst var då hans deltagande i Fråga Lund som börjat redan 1962, där en grupp forskare besvarade frågor, mestadels från en panel, ibland från allmänheten. Swahn var här uppskattad programledare. Han ledde även frågeprogrammet Kvitt eller dubbelt? Under det senaste decenniet har vi bl.a. kunnat se honom i Edward Bloms Gästabud i TV8.
Det var i mitt arbete som ämnesredaktör 1986 vid Nationalencyklopedin vid förlaget Bra Böcker i Höganäs som jag för första gången personligen träffade Jan-Öjvind Svahn. På förlaget var han en välkänd profil, och han knöts därför nära encyklopediredaktionen. Här fastställde vi ordmassan, alltså de ord som skulle finnas i encyklopedin, och här provskrev forskare och redaktörer i omgångar artiklar av olika längd. Ibland fick man tillbaka listor av uppslagsord eller provartiklar, noggrant och omsorgsfullt kommenterade av Jan-Öjvind med hans lite runda handstil, men papperen var på ett förbryllande sätt blöta. Jag undrade varför? Jag upplystes då om att Jan-Öjvind läser i badkaret. Han tog tydligen vara på all tillgänglig tid.
Jan-Öjvind Swahn var en outtröttlig folkbildare. Hans arbete med uppslagsverk upptog en stor del av hans tid, men han bidrog även till kunskapsspridningen genom alla sina böcker och inte minst genom de många framträdandena i etermedier. Dessa insatser är imponerande.
Jan-Öjvind Swahn tilldelas 2005 Ahnlunds pris. Han upptogs i Akademien som stödjande ledamot år 1997.
Av Lars-Erik Edlund i Saga och sed 2016 s. 14–17.