Den 14 november 2016 avled vår korresponderande ledamot, folklivsforskaren och förre arkivchefen Stewart Sanderson, Yetholm, nära 92 år gammal.
När Sanderson 1967 nominerades för inval i vår akademi underströk de båda förslagsställarna, Dag Strömbäck och Valter Jansson, att Sanderson under en längre tid vid mitten av 1950-talet vistats vid Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA) för att där lära sig arkivorganisation, katalogisering och insamlingsverksamhet. Förslagsställarna underströk att Sanderson vid uppbyggnaden av en institution för folklivsforskning i Leeds haft ULMA som förebild.
Så var alldeles säkert fallet, men Sanderson hade redan 1951 varit med och grundlagt en annan, mycket livskraftig institution, School of Scottish Studies vid University of Edinburgh. Här stod insamling, forskning och publicering av folkkulturen i Skottland i fokus, och härigenom insamlades och tillgängliggjordes på ett förnämligt sätt skotskt arbetsliv samt skotska berättelser och sånger
Nästan programmatiskt beskriver Sanderson i en artikel i Scottish Studies 1 (1957) detta arbete så här:
The study of folklore is, in fact, the study of a certain kind of history; the intimate domestic history of a people. History is not just a matter of kings and queens, battles and treaties, statesmen and parliaments, these are certainly important, moving as they do in splendid and colourful succession into the highlights of time; they play their part against a more enduring background. Behind them and around them lies the less spectacular but more lasting history of a people’s beliefs and customs, notions of right and wrong, good and evil, luck and ill-luck, happiness and sorrow, songs and stories, facts and fancies [---]. The study of folklore begins with the individual and his local and personal heritage of tradition.
Detta kunde vara en beskrivning av vår akademis uppgifter.
Under åren då School of Scottish Studies byggdes upp arbetade Stewart Sanderson målmedvetet med forskning om muntliga traditioner, folkminnen och materiell kultur.
Redan 1960 lockades han dock av den välkände dialektologen Harold Orton till Leeds. Här kom Sanderson från starten 1964 att vara föreståndare för Institute of Dialect and Folk Life Studies. Insamlingen av material som speglade dialekter och folkminnen bedrevs vid sidan av forskning och undervisning vid universitetet, som också ingick i arbetsuppgifterna. Sanderson och hans medarbetare insåg behovet av insamling i en tid av snabb förändring av samhället. Ekonomiska realiteter ledde tyvärr till att institutet lades ner 1983.
En viktig del i institutets verksamhet utgjorde utgivningen av The Linguistic Atlas of England, ett projekt där Orton varit drivande och där 1968 Sanderson inlemmades liksom senare även John Widdowson. Detta atlasverk omfattade nästan femhundra kartor och utgavs 1978; det var några år efter Ortons bortgång. Atlasen har sin styrka i beskrivningen av dialekternas ljudinventarium – här finns också huvuddelen av kartorna, cirka 300; däremot ger de lexikala kartorna och de som visar morfologi och syntax mindre. Bland ordkartorna finner man dock de som visar de varierande orden för ’istapp’ och ’fräknar’ liksom kartor som redovisar olika ord som upptagits i de engelska dialekterna från de nordiska språken.
Ett par arbeten kommer därefter ut av Sandersons hand. Metodiskt intresse har den av honom tillsammans med John M. Kirk och John Widdowson redigerade boken Studies in linguistic geography. The dialects of English in Britain and Ireland (1985). Och ett intresse för att popularisera dialektologin visas med boken Word Maps. A Dialect Atlas of England redigerad av förutom Sanderson och Widdowson även Clive Upton, vilken bygger på materialet i Survey of English Dialects. Boken kom i sin första upplaga 1987 och så sent som 2015 utkom den på nytt. Här har den som önskar fördjupa sig i de engelska dialekternas fascinerande mångfald mycket att hämta.
Stewart Sanderson lyfte tidigt fram det grundläggande arbetet med att samla och bevara kulturarvet, liksom det behov som alltid finns av en fungerande infrastruktur i form av arkiv. Intressant är, som vi sett, förhållandet att en del av dessa erfarenheter vunnits vid tidiga besök vid en betydelsefull folkminnesinstitution här i Uppsala, Landsmåls- och folkminnesarkivet.
Sanderson invaldes i vår akademi 1967, och han var vid sin bortgång vår med avseende på både ålder och ledamotstid äldste korresponderande ledamot.
Av Lars-Erik Edlund i Saga och sed 2016 s. 27–28.