Sven Lundkvist, hedersledamot i vår akademi sedan år 1985, avled den 7 januari 2017 i Uppsala. Han var född den 6 december 1927 i Gagnef där fadern var pastor i missionsförsamlingen. Hela hans akademiska utbildning skedde i Uppsala och det var här han disputerade i historia år 1960. Han verkade därefter som docent och universitetslektor vid universiteten i Stockholm och Uppsala fram till 1976. Sistnämnda år utnämndes han till professor i historia vid Umeå universitet. Han såg med entusiasm fram emot att arbeta vid detta då relativt nya lärosäte och blev den förste historieprofessorn att bosätta sig där. Umeåtiden blev emellertid kort eftersom han redan 1979 av regeringen utnämndes till riksarkivarie, en post som han innehade fram till pensioneringen 1991.
Vid sin 60-årsdag, 1987, förärades han med en festskrift med den träffande titeln Arkivet, historien, rörelsen. Den står för mycket av det som kom att fylla Sven Lundkvists liv och verk. Han var historiker. Han tillhörde den stora och framgångsrika generation som disputerade i historia i Uppsala i början av 1960-talet. Ämnet för hans avhandling gällde 1500-talet och kungens, eller statsmaktens, handels- och utrikespolitik. I denna gedigna studie påvisade han, och detta i kontrast till tidigare forskning, en engagerad, aktiv och strategisk utrikespolitik hos Gustav Vasa.
Han disputerade under en tid då ännu mycket av historieforskningens frågeställningar var koncentrerade till statens historia, inte minst samspelet mellan stat och samhälle under framför allt tidigmodern tid. Sven Lundkvists val av ämne för sin avhandling var därför tidstypiskt. Han tillhörde vidare den generation av historiker som på 1960-talet orienterade sig i riktning mot en mer modern historia och med en tydlig socialhistorisk inriktning. Han blev en av de första projektforskarna och projektledarna inom humaniora. Och projektet var det av Statens Humanistiska Forskningsråd genom Erik Lönnroth initierade om folkrörelserna, Klassamhället: Folkrörelserna. Arkivinventering och datainsamling var en av de stora uppgifterna som Sven Lundkvist var med att organisera, planera och genomföra. Detta var också datateknikens etableringsfas inom forskningen och här blev Sven Lundkvist en av pionjärerna. Med detta följde ämnesmässiga och metodiska omorienteringar inom historieämnet och i dessa var han en betydande aktör och inspiratör, inte minst på det metodologiska området. Det var också Sven Lundkvist som i en gedigen monografi, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920 (1977) presterade den betydelsefulla projektsammanfattningen; ett arbete som kom att utgöra en grundbult i forskningsläget inom detta ämnesområde.
Som nämnts ovan blev tiden i Umeå kort, men han engagerade sig helhjärtat för Luleälvdalsprojektet. Även om det kanske blev mer för än i projektet – av arbetsmässiga orsaker – verkade han starkt för att främja forskningen om Norrlands historia, i synnerhet dess äldre historia. Umeå universitets regionala ansvar var viktigt för honom. Umeåtiden innebar för Sven Lundkvist en tvärvetenskaplig breddning. Han anlade i några studier ett långt tidsperspektiv på statsmaktens förhållande till utnyttjandet av resurser i den nordligaste delen av Sverige.
År 1979 utnämndes han som nämnts till riksarkivarie och därmed kom en ny vändpunkt och ett nytt uppbrott. På Riksarkivet kom han att verka länge. Hans tid där kännetecknades av stora förändringar inom arkivväsendet. Det var inte minst datoriseringen av offentlig verksamhet som ställde nya krav. Allt detta utfördes av Sven Lundkvist med stor effektivitet. Hans internationella engagement inom arkivistiken var dessutom stort.
Han var i allra högsta grad en rörelsemänniska. Han tillhörde frikyrkorörelsen, Svenska Missionsförbundet, och var formad i en predikantfamilj från Örebro. Han var ordförande i Uppsala Missionsförsamling 1968–1976. Han hade ingalunda minst ett stort och helhjärtat engagement i nykterhetsrörelsen. Dessa folkrörelser ägnade han flera studier, inte bara inom ramen för det stora folkrörelseprojektet, utan även långt senare. Sammanfallande med Svenska Missionskyrkans 125-årsjubileum utkom han 2003 med en stor och gedigen studie, där han lyfte fram Jakob Ekmans organisatoriska betydelse. Han ägnade också den svenska riksdagens nykterhetsgrupper en skrift1996.
Han har med rätta beskrivits som en plikttrogen och energisk ämbetsman. Han var entusiastisk och energisk i allt han företog sig. Han var en oförtruten seminarieledare och handledare. Den ideala konstruktiva kritiken gav han många exempel på i dessa sammanhang. Han uppmanade ständigt studenter, elever, kollegor och andra att ”borra i” källmaterialet, liksom att ”borra i” arkiven.
Han var som historiker i högsta grad en arkivmänniska. Han hade en stor kännedom om det historiska källmaterialet och detta visade han i flera källcentrerade studier. Han utstrålade den sunda vetenskapliga nyfikenheten och det genuina intresset för nya infallsvinklar och teoretiska perspektiv, även om han inte alltid delade dem. Han kunde gärna när han träffade historiker av en yngre generation ta av sig glasögonen och med ett leende fråga: ”och var går forskningsfronten idag?”
Han gjorde betydande, mångsidiga och varierande insatser för historisk forskning.
Thomas Lindkvist
Arbetande ledamot, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Minnesordet är publicerat i Saga och sed 2017, s. 21–23.
Den 7 januari 2017 avled vår hedersledamot, förre riksarkivarien Sven Lundkvist, Uppsala, i en ålder av 89 år. Historikern Sven Lundkvist hade 1960 disputerat på avhandlingen Gustav Vasa och Europa. Svensk handels- och utrikespolitik 1534–1557, ett värdefullt bidrag som visar att kungen varit utrikespolitiskt mer aktiv än man tidigare antagit. Efter en del andra studier av bland mycket annat Kungl. Svea Livgardes historia, slaget vid Breitenfeld samt om svensk krigsfinansiering åren 1630–1635, blev han tillsammans med Carl Göran Andræ forskningsledare för ett storprojekt om folkrörelserna. Här lade de upp forskningsstrategier inklusive ambitiösa planer på inventering och insamling av material. En god sammanfattning av egen och andras forskning i detta projekt finner man i Svens bok Folkrörelserna i det svenska samhället (1977), där man inte minst ser hur han skickligt kan utnyttja den inom projektet datoriserade medlemsstatistiken.
År 1976 utnämndes Sven till professor i historia i Umeå, där han bosatte sig strax utanför staden, närmare bestämt i byn Brännland – dessutom, skall tilläggas: i närhet av traktens skidspår, vilka han med all den intensitet han var mäktig frekventerade osannolikt långt in på vårarna. I Umeå engagerade Sven sig i Luleälvsprojektet och han fick härigenom upp ögonen för tvärvetenskap. Sven var en energisk person vid de Umeåseminarier som jag vid den tiden följde, och hans intensiva personlighet fyllde seminarierummet, där också hans välbekanta skratt ofta ljöd.
Men tiden vid Umeå universitet blev kort – redan efter tre år kallades han till ämbetet som riksarkivarie. Hans gärning vid Riksarkivet har vackert tecknats av efterträdaren Erik Norberg i Vitterhetsakademiens årsbok. Värt att särskilt lyfta fram är engagemanget för att datorisera materialen och för att tillgängliggöra materialen med hjälp av SVAR, Svensk arkivinformation, i Ramsele. Vid uppbyggnaden av SVAR hade Sven god hjälp av Umeåkollegan Egil Johansson. Även Svens internationella arbete skall understrykas, liksom arbetet med ett program för forsknings- och utvecklingsverksamhet vid arkivet.
Som handledare och seminarieledare hade Sven ett favorituttryck som alla vi som träffat honom har hört: borra! Detta innebar att man skulle borra djupare i arkiven men också djupare i de material man fick fram. En genomläsning av hans egen vetenskapliga produktion ger flerstädes vittnesbörd om hans egen förmåga att just borra. I exempelvis en artikel 1974 om rörlighet och social struktur i 1610-talets Sverige behandlas rannsakningslängderna till Älvsborgs andra lösen 1613–1618, där man tidigare främst utnyttjat endast uppbördslängder. Men Sven visar att rannsakningslängderna upptar alla personer över 15 år, och därigenom ges en inträngande bild av den sociala mobiliteten och migrationen i en tid som ligger före kyrkböckernas. Det är en högst läsvärd och inspirerande artikel.
Sven Lundkvist var en hängiven historiker, projektledare och handledare och som riksarkivarie omvittnat energisk. Han var en pliktmänniska, som alltid ställde upp. Säkert bottnade pliktkänslan i hans andliga rötter från hemmet i Gagnef i Dalarna, där fadern var pastor i Missionsförbundet. Hans andliga intresse följde honom livet igenom. När hans stoft vigdes till sista vilan var Uppsala Missionshus fyllt till sista plats. Där kunde alla ta farväl av en sällsynt helgjuten, vänsäll och hängiven kollega och medmänniska.
Sven Lundkvist invaldes i vår akademi år 1985.
Av Lars-Erik Edlund
Preses, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Minnesordet är publicerat i Saga och sed 2017, s. 16–17.